Veckobrev 120805 – ”Det är aldrig kört…”

av Lennarth | aug 5, 2012 | Veckobrev | 0 Kommentarer

Reflekterande veckobrevsläsare!

När årets sommarvärdar skall presenteras får jag nästan vibbar av Nobelpriset.
De som har vunnit har följande att leva upp till:
”1,5 timme genomtänkt och begåvad radio som roar och berör. Du möter intressanta människor som berättar om sina upplevelser och spelar sin favoritmusik.”
Jag har inte haft tillfälle att lyssna till så många program i år.
Men jag läser alltid Helsingborgs Dagblads recensioner för att se vad jag eventuellt missade.
Tyvärr verkar det inte som om jag missat så mycket.
Alltför många har tydligen varit polerade reklampelare med sina varumärken och bedrifter.
I onsdags var Elise Lindqvist, volontär, sommarpratare.
När Kristian Lundberg avslutade sin recension med orden ”Är detta möjligtvis det viktigaste som har sänts i radio? ” då vaknade jag till och lyssnade på programmet i efterhand.
Låt mig citera ytterligare ur recensionen:
”Det är aldrig kört. Det är sällan meningslöst. En av förutsättningarna för att kunna uppleva just detta fenomen med att ens erfarenheter inte bara är ett meningslöst lidande bygger på känslan och vetskapen att man kan använda sig av sina erfarenheter; skapa förutsättningar för andra, inte minst genom att man själv har gått vägen som man nu föreslår andra.
Det är först i hopplösheten, i upplevelsen av den totala förnedringen som du som utsatt kan få styrka och hopp att övervinna den negativa bilden av dig själv. Du är ensam om du inte talar.
Och talar är just vad Elise Lindqvist gör, talar självklart och öppet, utan skam. Vetekornet dör i mörker och blir till liv och ax när det kommer ut i ljuset. Elise Lindqvist har levt ett liv som till stora delar präglats av missbruk, ensamhet, sexuellt utnyttjande, prostitution.
Hon öppnar sin värld för oss – och låter oss ta del av denna mycket speciella resa som hon har gjort genom världen. Hennes tankar om sin egen mor, om smärtan i övergreppen som modern överförde till sin dotter, gör det så uppenbart att det finns en social arvsynd som vi måste befria oss ifrån genom att vara ärliga, genom att tala och definiera oss som människor.
Det är ett ofattbart lidande. Hon talar stilla, lågmält. Hon talar om denna förnedring, förintelse – när också ett barn förvandlas till ett begär, ett objekt hos en vuxen människa. Berättelsen om hur hon utnyttjas sexuellt – som en handelsvara mellan moder och granne – är en skymt av helvetet, ett helvete som dessvärre fortfarande pågår bakom stängda dörrar.
Lindqvist talar om att tvingas in i ett nederlag som efter år av lidande och utsatthet kom att bli till en levande tröst åt andra människor. När jag lyssnar på hennes röst, hennes berättelse så finns det en hemlig undertext som säger: du är inte ensam, du är älskad.”
Det fanns ingen rad jag kunde stryka.
Tack Kristian. Jag håller definitivt med.
Tack Elise för en fantastisk livsberättelse som berörde.
Och när jag i lördags såg programmet ”Ängeln på Malmskillnadsgatan” och fick följa hennes vandring bland de prostituerade tjejerna och höra henne berätta att det hon högst av allt längtar efter är att kunna gråta, gråta ut den smärta som fortfarande bor inom henne, då insåg jag att det gamla uttrycket ”Gud bor granne med kaos” inte stämmer.
Gud bor i kaoset!