Reflekterande veckobrevsläsare!
Kom i dagens predikan in på behovet av ödmjukhet som en viktig personlig egenskap.
En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning, är medveten om sina begränsningar men är förmodligen omedveten om att han/hon är ödmjuk.
Hur ser det ut?
Ibland kan det vara intressant att utifrån negationerna se vad ett begrepp innehåller.
Fann följande skrivet av Josemaria Escrivá, spansk katolsk präst, grundare av Opus Dei.
De beskriver 17 tecken på bristande ödmjukhet.
Läs och begrunda:
- Att tro att det som du själv säger eller gör är bättre än det som andra säger eller gör.
- Att alltid önska att gå din egen väg.
- Att argumentera med envishet och fräckhet antingen du har rätt eller fel.
- Att ge din synpunkt, när man inte har efterfrågat den, eller när kärleken inte kräver det.
- Att se ner på någon annans synpunkt.
- Att inte se på dina gåvor och möjligheter som ett lån.
- Att inte erkänna att du är inte är värdig all heder och uppskattning, inte ens för jorden du går på eller de ting du äger.
- Att använda dig själv som exempel i samtal.
- Att tala illa om dig själv, så att andra kommer att tänka väl om dig eller säga emot dig.
- Att ursäkta dig själv, när du blir tillrättavisad.
- Att gömma förödmjukande fel för din andlige ledare, så att han inte kommer att ändrar det intryck han har om dig.
- Att finna behag i beröm och komplimanger.
- All bli bedrövad för att andra får högre uppskattning.
- Att vägra att utföra ringare uppgifter.
- Att söka att framträda.
- Att i konversation referera till din ärlighet, ditt geni, din händighet eller yrkesskicklighet.
- Att skämmas för att du saknar vissa tillhörigheter.
En vecka i ödmjukhetens tecken önskar pastor nilsson.
Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan