Reflekterande veckobrevsläsare

Idag, när jag skriver detta, är det Fars dag.
Jag var för någon vecka sedan vid pappas grav på Markaryds kyrkogård och tände ljus.
Bror Lennart Sigfrid Nilsson var hans fullständiga namn.
Han föddes den 21 november 1913, han dog den 28 november 1996.
Jag sitter och funderar vad är det för spår i mig efter pappa som jag bär på?
I mina minnen, i mina gener…
Lyssnade förra helgen på Magnus Ugglas starka version av Olle Ljungströms ”Jag och min far” där hans sjunger att ”Vi ska enas i jorden, jag och min far”.
Pappa och jag var långt ifrån ense om allt.
Ibland kunde det skava rejält mellan oss.
Han var bland annat envis, gav sig aldrig.
Jag har nog ärvt en del av denna envishet.
Ibland hjälper den till för att ta sig igenom tuffa perioder i livet, ibland skapar den tuffa perioder…
Jag har med tiden förstått att pappa gjorde så gott han kunde, utifrån sina förutsättningar.
Jag är glad att jag kunde försonas med hans ”skavanker”.
Det skedde medan pappa var i livet.
Jag behövde dock aldrig konfrontera honom med mina anklagelser, det räckte att jag försonades med detta inom mig själv.
Det skedde ungefär samtidigt som jag började inse min egen ofullkomlighet som pappa.
På så sätt skapade detta en möjlighet att med barmhärtighet kunna ta itu med det ofullkomliga hos pappa.
Jag vill tro att ”vi på något sätt enades ovan jorden, jag och min far.”

En vecka i skavankernas och barmhärtighetens tecken önskar pastor nilsson.

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan

X