Trettondagen var helgen då man i den urkristna kyrkan firade jul, när de vise männen, magikerna, stjärntydarna eller t o m ”heliga tre kungar” kom fram till Jesus med sina gåvor.

Stjärntydarna – eller magikerna- sysslade med att tolka drömmar och tyda stjärnor. Möjligen var de babyloniska hovfunktionärer, som gav råd åt högt uppsatta personer. Kanske den tidens SIFO-undersökning? Men var hade de gått kursen för att veta hur man skulle ta emot Guds Son? Var mättes deras andliga kompetens? Blev det inte fel adress på inbjudnings kortet? Gud har en förunderlig förmåga att välja fel människor på fel plats vid rätt tillfälle.

Ungefär som de sömniga herdar på en äng strax utanför Betlehem fick vara med om att en hel änglakör sjöng ”Ära vare Gud i höjden…”, medan den religiösa eliten missade hela tilldragelsen.

Tänk att vid detta alldeles speciella ögonblick, när Gud blir människa är hela universum fokuserat på ett litet enkelt stall i Betlehem. En av alla dessa oräkneliga stjärnor på himlavalvet strålade mera intensivt än vanligt. Enligt vissa teorier skulle det kunna vara planeterna Jupiter och  Saturnus (som representerade konungslighet och paradigmskifte)  vilka strålade samman på himlavalvet och därmed förmedlade ett fördolt budskap, som dessa stjärntydare tolkade och handlade efter.  Om det är så, befinner vi oss i början av år 7 f Kr. Visst är det fascinerande att med tanke på planeternas positioner, rörelser och ljusets hastighet, inse att detta ögonblick är förberett sedan skapelsens morgon. Bibliska texter som ” när tiden var inne sände Gud sin son, född av en kvinna” blir ännu mera hisnande, när vi inser att vintergatans planeter får vara med och spela en tidsangivande roll.  Gud verkar hålla ”hela universum”  i sina händer.

Gud är en kosmisk Gud och vi lever i hans stora katedral. Hela världen är Guds värld…

Sedan gammalt har dessa magiker fått namnen Caspar, Melkior och Baltasar.

De brukar avbildas på följande sätt:

Caspar som en skägglös yngling med rökelse som gåva – ansågs som gåva till en präst

Melkior som gammal man med långt skägg hade med sig guld – en gåva till en kung

Baltasar-en mörkhyad man i medelåldern med myrra – den lite mer märkliga gåvan, användes vid begravningar, vore ungefär som att komma med presentkort till nyblivna föräldrar på Fonus…

I den tidiga kristna kyrkan var de representanter för de tre då kända världsdelarna, Europa, Asien och Afrika

Magikerna hade de andliga känselspröten uppövade, och de satsade hela denna långa resa i tid och resurser för de ville vara med och hylla den nyfödde. Gåvorna var uttryck för en inre längtan som drev dem denna långa väg. Här finns en tankeställare, varför söker jag och du – är det för att få eller för att få vara med och ge.? Vad eller vem är värd min tillbedjan?

Den eller det vi tillbeder, dvs ger vår tid, våra resurser, är vår Gud!

Mycket av andlighet, handlar alltför ofta om ”vad kan jag få ut av detta” i st f ”hur kan jag bli en del och få var med och ge av mig själv?”.

Människan är ”den religiösa varelsen” , den ständigt sökande och ständigt otillfredsställda”,

Att skriva ”sökare” på sitt visitkort är därför  idag fullt tillåtet.

Men det är inte enkelt  att skriva ”troende” eller våga utropa ett:”jag har funnit”.

Är det rädslan att någon fälla skall slå igen bakom oss och vi skall bli infångade och därmed få vår sökande frihet begränsad.

Eller avundsjuka kommer från en del ”tro inte att du är nå´t mera än vi andra” .

Eller kan det bero på, att vi som tror oss funnit inte riktigt kunnat hantera och dela med oss den paradoxala upplevelsen av att finna Jesus, det blir så lätt ”vi och dom”, ”vi som funnit – ni som fortfarande söker”. Måste det vara sådan skillnad?

Är vi inte sökare allihopa…?

Om vi skall säga några ord till om stjärntydarna så berättas det att den fromma Helena (mamma till Kejsar Konstantin den store) fann stjärntydarnas grav.

Deras kroppar fördes till Konstantinopel varefter de via Milano år 1164 på något sätt hamnade i Köln. Där förvaras numera deras reliker i ett skrin i Kölnerdomen, som byggdes till de heliga tre konungars ära (där kan man se tre änglar med biskopsmössor sväva över relikerna).

Detta fick i sin tur till följd att att makthavarna i Köln satte in tre kungakronor i Kölns stadsvapen. Och från Köln kom de tre kronorna med Albrecht av Mecklenburg år 1364 till Sverige och kom att bli Sveriges riksvapen. Tänk att när vi ser ”Tre kronor” spela nästa gång, så kan vi associera till den här texten och bli påminda om trettondagen även om vi inte skulle se några visa män på rinken!

Men legenden säger att det var tänkt att en fjärde kung skulle göra följe med dem. Den fjärde kungen sägs heta Artaban. Hans present till den nyfödde kungen var ett smycke med tre dyrbara juveler. Det här var ingen rik kung som de andra tre, men detta vackra och dyrbara smycke hade han fått i arv av sin mor och en present värdig att ge till en kung.

På väg mot den uppgjorda mötesplatsen i öknen såg kungen en nödställd man vi vägkanten, han hade blivit rånad och slagen. Kung Artaban tog med sig mannen tillbaka till det värdshus han passerat flera timmar tidigare. Eftersom han var en fattig kung hade han inte så mycket pengar att betala mat, vård och uppehälle för den slagne mannen där på värdshuset, utan bröt av en av juvelerna från smycket som betalning till värdshusvärden.

Dagen därpå återupptog han sin resa mot mötesplatsen och när han kom fram dit hade de tre andra redan brutit upp för att fortsätta sin resa. Genom att fråga sig fram så följde han sina kamrater i ryggen, men när han väl var framme i Betlehem var de redan avresta, men staden var i oro. Herodes sätter skräck i folket, då han beordrat sina soldater att döda alla gossebarn under två år. Kung Artaban träffade en ung mor som berättade att familjen han sökte redan hade gett sig av i skräck och flytt mot Egypten och hon själv fruktade sin sons liv. Medan de pratade med varandra kom soldaterna och skulle ta pojken ifrån henne. För att rädda pojken gav han den andra juvelen till soldaten och pojkens liv skonades.

Även om kung Artabans gåva med tiden blivit mindre var han ändå fast besluten att hylla den nyfödda kungen och tidigt nästa morgon fortsatte han sin färd mot Egypten. På vägen mötte han många personer, b.l.a. en eremit ute i öknen. När han berättade om sin resa och vad han sökte kände eremiten till den nyfödde kungen och sa: ”Den kungen kommer att behöva offra sitt liv för att vinna sitt rike.”

Väl framme i Egypten visste ingen någonting om den lilla flyktingfamiljen. Så efter idogt letande fick han vända tillbaka med ofullbordat ärende. Han fortsatte sitt letande runt om i österns land under många år och försörjde sig genom att ta jobb som grovarbetare på olika värdshus.

Efter trettio år av sökande kom han till Jerusalem vid påsktid, en stad som var fylld av rykten om en Jesus som skulle korsfästas som straff för att han sa sig vara Guds son. Kung Artaban att det var för att rädda denna mannen liv han skulle använda sin tredje juvel. Han skyndade sig genom staden fulla gator för att hinna fram. Men medan han sprang genom vimlet mötte han en gråtande flicka. Han stannade upp för att fråga vad som orsakade tårarna. Hon berättade då för honom att hon skulle säljas som slav för att hennes far skulle kunna betala sina skulder. Kung Artabam kunde inte bara lämna flickan utan gav henne sin sista juvel, för att den skulle kunna betala skulden. I samma stund skälvde marken och när han tittade upp såg han Jesus hängande på korset.

Kung Artaban fick aldrig tillbe sin kung med ett vackert smycke, utan juvelerna hade en efter en används längs vägen för att hjälpa andre. Han fick tillbe sin kung i handling.

Så får också vi göra. Vi kommer aldrig få komma till krubban med fina presenter, den är tom nu, men vi får tjäna Jesus genom att dela med oss och ge av det som är vårt till andra som är i behov. Det är också att tillbe Gud.

lennarth 130106

X