Reflekterande veckobrevsläsare!
Så har jag fått uppleva nåden att ännu en gång få ta emot ett barnbarn.
I torsdags kväll föddes Bror Gunnar, ett dygn senare satt jag med honom i famnen.
Om han såg mig vet jag inte (nyfödda barn lär ha kort seende), men jag kunde inte bli mätt på att titta på honom.
”Att kyssa ett nyfött barn är som att kyssa skaparens hand” sa Cyprianus, kyrkofader på 200-talet.
Jag skulle vilja säga att se ett nyfött barn i ögonen är som att se in i Guds ögon och drunkna i den kärlek som översvämmar allt och alla…
När Anna-Märta -vårt första barn – föddes, tänkte jag att det är omöjligt att älska ett barn till lika mycket.
Men så fick vi David och Sofia och jag upptäckte att det var möjligt. Det fanns kärlek så det räckte till för dem också!
Så kom barnbarnen Ella, Erik och Lovisa, Elvira och nu Gunnar…
Och tänk att det finns kärlek så det räcker och blir över även för dem…
Det förunderliga med kärleken är att det är en gåva som tas emot genom att omedelbart ges vidare…
Kärleken är därför ingen prestation, utan vi vilar i tilliten…
Jag tror aldrig vi är mera närvarande än när vi låter kärlekens tacksamhet strömma genom oss.
En tacksam vecka fylld med kärlek önskar pastor nilsson.
Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan