Himlen förkunnar Guds härlighet,
himlavalvet vittnar om hans verk.
3Dag talar till dag därom
och natt undervisar natt.
4Det är inte tal, det är inte ljud,
deras röster kan inte höras,
5men över hela jorden når de ut,
till världens ände deras ord.

Psalm 19

En psalm om skapelsen övertygande inverkan/påverkan…

Vi fascineras, vi njuter, vi tillåter oss att ta emot av dofter, synintryck, hörselintryck, känslointryck, smaker av altl det som händer…

Språket är ordlöst-men inte verkningslöst eller meningslöst…

Det tvingar sig inte på men det finns där, lagrat, förberett för oss att ta emot om vi vill se skönheten…

Fascinationen inbegriper att vi inte förstår utan istället blir tacksamma..

En märklig resa vi gör genom att vi startar våra liv genom att inte begripa någonting med låter oss fascineras av allt omkring oss, medan vår fortsättning är att försöker begripa så mycket som möjligt och därigenom låter oss fascineras mindre och mindre för att till slut tro att vi begriper allt och därmed stänger av tacksamheten och känsligheten…

Håll skapelsen våglängd öppen

Därigenom lär vi känna Skaparen, den naturlige Guden, som finns i vår kropp, på vår jord, i vår värld

Se människan, se skapelsen

Vi består av 1 biljon arvsanlag i varje cell, vi har ungefär 16 biljoner celler i vår kropp, vi har alltså 16 gånger tio upphöjt till 24 som ropar vårt unika DNA…

Att förstå att vi är unika

Att förstå att vi inte är unikare eller mindre unikare än någon annan

Jag kommer att samla fyra stycken personer från olika tidsepoker, jag skulle vilja sammanföra dem till ett samtal kring övertygelsen i deras liv, vad den betydde…

Och vi börjar med Johannes döparen.

Lukas 1:57-66

Dagens text hamnar sex månader före jul, Johannes döparens födelsedag som föregår Jesu födelse.

Sakarias tjänstgör i templet och blir överraskad av Guds ängel och budskapet om Johannes födelse. Stumheten talar om en tystnad utan förväntan, som löses för Sakarias när han ger pojken namnet Johannes (=”Herren är nådig”).

Sakarias lovsång  längre fram handlar om Guds handlande med sitt folk, det folk som blev utvalt genom kallelsen till Abraham…

Sedan övergår lovsången till att handla om barnet som nyss är fött…

Guds stora och mäktiga handlande vävs samman med ordinära människors liv och uppgift, i den livsväven finns också våra trådar.

Guds outgrundliga planer handlar om att vårt handlande är en del av Guds handlande med sin skapelse.

I grekiskan används en speciell verbform som heter medium, vilken beskriver ”hur subjekten samverkar till handlingens resultat”..

Dvs jag styr inte över handlingens resultat (det är hedniskt sätt att se på tillvaron, att genom min magi/besvärjelse/ritual så sätter jag gudarna i arbete). Men handlingen styr inte heller över mig (det är hinduiskt sätt att se på tillvaron, att jag passivt underkastar mig gudarnas opersonliga och ödesbestämda vilja). Istället träder jag in i en handling som påbörjats av någon annan och jag samtycker till att delta i det som påbjuds!

Johannes är den som skall bereda vägen, skapa förväntan, vara provocerande och väckande och hela tiden pekande på ”han som skulle komma”.

En Guds egen väghyvel…som också kunde hamna i tvekan ”är du den som vi väntade på…?” Men det hindrar inte storheten, kanske just storheten ligger i att våga tvivla, sektledaren/fanatikern vågar inte tvivla…

”Fanatism-att vilja nå målet utan att vilja gå vägen” Frank Bartleman

Gud har haft och har många vägröjare som med sina liv banat väg för något större som kommer att komma…

Människor som med övertygelse levt ut den kallelse som Gud levt in i deras liv.

Så som också du och jag är kallade att leva…

Som nummer två kommer Benedikta Johnasdotter, hon föds som nummer tre i en syskonskara på sju barn. Pappan var skräddare och blev sedan jordbrukare och köpte Issjöa gård 1848. En sträng och from uppfostran. Redan i unga år var Benedikta sökt av Gud men en känsla av ovärdighet gjorde att hon sköt fram sin konfirmation några år eftersom hon var rädd att begå en stor försyndelse om hon begick nattvarden på ett ovärdigt sätt. Till slut lät hon konfirmera sig, men känslan av ovärdighet och syndfullhet fortsatte och präglade henens liv med allvar. Annandag pingst 1854 gick hon till Markaryds kyrka. Texten var Johannes 3:16 och under predikan så gick ljuset upp för henne att  ”Jesus har dött för mig, jag slipper dö och gå förlorad”. De mörka tankarna vek från henne, hon återfick den glädje som hon hade haft som yngre.

Hon berättade frimodigt för vem som ville höra på om förvandlingen. 1856 började hon som en av pionjärerna starta söndagsskola samtidigt som hon brottades med frågan om dopet.  Pingsten 1857 gick hon den åtta mil långa  vandringen tillsammans med fyra andra kvinnor till St Björkeröd utanför Kristianstad och lät döpa sig. Issjöa baptistförsamling bildas.

Den 18 juni 1858 åker  en hästskjuts  från Hamneda upp till Växjö kronhäkte, med fem kvinnor  Benedikta Jonasdotter, f Jonasson, sedemera gift med Peter Nilsson, systern Maria Johnasdotter, Maria Andersdotter, Kryck-Johanna Svensdotter, AnanKatarina Grant. De hade varit instämda till tinget och dömts till att erlägga 25 riksdaler i böter eller att sitta  på vatten och bröd i 14 dagar på Växjö kronhäkte. Orsak: De har mottagit dopet och nattvarden av ”obehörige personer” Åker med fångkärra två veckor före midsommar till Växjö och återvänder gående de 8 milen efter de 14 dagarna.

Benedikta Johnasdotter och systern Maria var fastrar till min mormor Elvira Andersson, f Jonasson. Det är nästan så att man kan fatta hennes händer. Fadern heter J P Jonasson och bl a var en gärna hörd lärare i söndagsskolan, Benedikta skriver följande hem: jag må i sanning säga att det är saligt när lekamen blir späkt…”

Kapellet byggs 1859-1860 av ”få fattiga vänner i en bullersam tid”, J P Andersson svarar en god vän till honom, som ifrågasätter det kloka i att bygga ett kapell, när risken för att lansförvisas är så stor: ”Ske som Herren vill, men vi bygga och om vi förvisas ut ur landet får vårt hus stanna kvar och vittna om vår tro och vår mission  då vi är borta”

Kapellet står än idag och predikar sitt tysta språk om människors övertygelse. Jag var där i söndags på Issjöa Stormöte.  En helig plats med heliga minnen omgiven av människor med överygelse

En  övertygelse som fick konsekvenser…

En överygelse som bar och som fick konsekvenser för hela livet.

Den tredje personen jag skulle vilja samla idag är Dietrich Bonhoeffer, född 4 februari 1906 i Breslau, var en tysk luthersk präst, teolog, motståndskämpe.

Hans far var en framstående psykiatriker i Berlin Till en början förväntade sig Bonhoeffers föräldrar att han skulle bli psykiatriker, men han hade redan i tidiga år bestämt sig för att bli pastor. Sin teologiska skolning fick han i Tübingen och Berlin där han doktorerade vid 21 års ålder.

Under 1930-talet författade Bonhoeffer två böcker som sammanfattar hans teologi.. Efterföljelse kritiserar den ytliga och hycklande moderna kristendom genom att göra en utläggning av Jesu undervisning i Matteusevangeliet, främst i Bergspredikan (Matteus 5-7), men även Jesu undervisning i Matteus 10 och 18. När all teologisk utbildning togs över av den tyska staten startade Bonhoeffer ett hemligt och illegalt prästseminarium i Finkenwalde, som lyckades vara verksam under ett par år i slutet av 1930-talet innan den stängdes av staten.. Liv i gemenskap skrevs utifrån Bonhoeffers tid som rektor i Finkenwalde och beskriver Bonhoeffers idéer kring hur kristna bör arbeta, be, studera och leva tillsammans.

”Kyrkan är endast kyrka, när den är till för andra. Till en början måste den skänka all sin egendom till nödlidande.. Prästerna bör leva uteslutande av församlingens frivilliga gåvor. De måste ta del i det mänskliga samhällets världsliga uppgifter, icke som herrar utan som tjänare och hjälpare. De måste säga till människor i alla yrken, vad ett liv med Kristus är, vad det innebär att ”vara till för andra”. Speciellt måste vår kyrka träda upp mot hybrislasterna, dyrkan av kraften, avundsjukan och illusionerna, såsom roten till allt ont. Vi måste förkunna rimlighet, äkthet, förtroende, trofasthet, uthållighet, tålamod, tukt, ödmjukhet, förnöjsamhet, anspråkslöshet. Kyrkan får inte underskatta betydelsen av den mänskliga förebilden som har sitt ursprung i Jesu mänsklighet. Icke genom begrepp utan genom föredöme vinner dessa ord kraft och eftertryck.”

s 72   ur ”Tankar om en  1900-talsmartyr”

Bonhoeffer var aktiv motståndare till nazismen och redan 1933 gjorde han offentligt motstånd mot dess politik och judeförföljelserna. Tio år senare arresterades han. Bonhoeffer avrättades i april 1945 för högförräderi mot nationalsocialismen.

”Någon gång mellan 5 o 6 på morgonen hade han fått beskedet att han skulle avrättas. Den korta stund som gavs före verkställigheten använde han knäböjande till bön, hängivet och i förtröstan på bönhörelse. Så beordras fångarna att ta av sig kläderna.  Utan kläder gick han bort  till avrättningsplatsen och bad ytterligare en gång före hängningen. Han blir 39 år.”

Hans liv och  arbete lever än idag genom den övertygelse och hängivenhet som gav konsekvenser för hans ur mänskligt perspektiv alltför korta liv

Den fjärde och sista personen vid bordet var Helsingborgare. Jag inbjuder skomakaren, diakonen och mystikern Hjalmar Ekström, som får stå som exempel på den andliga underström som funnits i vår tid, men som aldrig annonserats, aldrig proklamerats offentligt, men som förmodligen haft större betydelse än mycket annat högröstat som låtit under årens lopp.

Han var född 1885 i Stehag , blev utbildad till diakon vid Stora Sköndal, tog tjänstledigt från sin diakontjänst och flyttade tillbaka till Helsingborg och blev skomakare, ett yrke som han lärt av sin far. Han fick erbjudandet att prästvigas men valde att förbli skomakare ”eftersom det var det mest föraktade av alla yrken”. Han flyttade 1930 till Söder, där han bodde fram till sin död 1962.

Under en tid av rekreation sommaren 1916 i Örkelljunga fick han uppleva hur himlen rämnade och Guds kärlek och vrede möttes på en punkt likt en eldblixt som flammade uppåt, nedåt och åt sidorna, liksom ett kors, fyllande allt, förtärande allt. Han är härefter utlämnad åt den totala hjälplösheten, utmattad har han sjunkit ner i stoftet – och där förbliver han tills sin död.

Ekström var en lärd man, förutom tyska, engelska, franska lästa han hjälpligt både grekiska, hebreiska och nypersiska. I hemmet fanns det nästan alltid gäster, tyskar och danskar, norrländska skogsarbetare och svensk aristokrati. Brevkretsen var enorm, varje dag skrev han ett eller två brev i själavårdande ämnen.

Inflytande från bl  a Kierkegaard, Böhmne, Therese av Jesusbarnet, Tomas av Kempis, den helige Franciskus och Sadhu Sundar Sing hade betydelse för den öppna och ödmjuka  livsinställning som växte fram. I botten var dock Ekström  luthersk pietistisk mystiker, med mottot ”bibeln allena, Kristus allena, Guds nåd –utan mänsklig prestation- allena”. Hans kontakter med Flodbergskretsen var betydelsefulla, en ekumenisk kristen grupp som vårdade det inre livet, där ledare var lykttändare Carl Flodberg och tullskrivare Henrik Schager. De beskrev  det ”väglösa landet” som ett landskap ”där man kunde gå överallt-utom dit man planerat att gå” och som ”Landet Tvärtemot”, vad som var högt för människor var en styggelse för Gud, att vara obetydlig, grå och sedd över axeln blev ett adelsmärke.

För Hjalmar blev den enskilda människan till ett sakrament och lika kritisk som han kunde vara mot etablerade samfund och storartade framträdanden, lika strålande mild, förstående och förlåtande, kunde han vara mot den enskilda människanEn vanlig dag kunde se ut så här:  Han börjar be så fort ha  vaknat, sedan läste han Bibeln-alltid i följd. Så åt han frukost och sedan gick han till verkstaden (ett rum i huset). En gäst fick då vara närvarande, han arbetade ytterst väl, stillsamt och tyst. All verktygen lades omedelbart tillbaka på sin plats. I tystnaden växte insikten, vilket ibland förde med sig att liksom kunde läsa brev ”som ännu inte lämnat skrivbordslådan. Kvällspromenaden ingick som rutin för att sedan efterföljas av läsning av världslig litteratur 15-30 minuter. Därefter begynte han sin inre rundvandring, då han i anden gästade alla vänner som var i behov därav. Denna bön var mycket pressande, det gällde att ”bryta igenom” till dem en och var. Därvid öppnades deras själstillstånd för honom och ofta också som inom en liten ljuskrets, vad de för tillfället sysslade med, om det inte var för sent på aftonen. Han gick liksom in i det himmelska för deras räkning. Just pga detta kunde de brev han skrev innehålla så mycket hjälp att det kändes som om han satt sin skuldra under bördan och nu bar mer än hälften.                                            Jag vet väl att det oftast icke är kärleken till Gud utan egenkärleken som driver människor att tala om honom…”Det är i tystnaden och stillheten inom oss som talandet och handlandet springer fram…tron har sin verkstad i det fördolda och osynliga, för att därur verka i det synliga.”

När Peter Halldorf skrev en bok om detta det inre livets andliga verklighet, lånade han några ord av Hjalmar Ekström till boktiteln ”Hädanefter blir vägen väglös”

”Var och en har sin egen väg att gå. Den enskilde är ensam inför sin Gud. Den religiösa upplevelsen blir olika hos skilda individer beroende på  att dessa har varierande behov, förutsättningar och erfarenheter. De befinner sig inte på samma plats och därför blir vägen till samma mål inte identiskt lika för någon.”

När vi nu sjunger psalm 677 ”Hur ljuvligt att få vara , en ton från himmelen” vill jag bara nämna att den är skriven av  Linnea Hofgren, 1868-1921, glasmålare, sjuklig från tidig barndom genom engelska sjukan, förkrympt med sned rygg kunde hon bara ta sig fram med hjälp av krycka. Det som mest präglade hennes personlighet var dock hennes stora uttrycksfulla ögon, hennes ödmjuka och stillsamma framträdande och det genomtänkta sätt som hon uttryckte sig på, inte minst genom poesin och sångerna som hon skrev. Förtrogen med lidande kunde hon vara en förebedjare och kraftkälla för andra ”Såsom en skogslinnea, av Herren själv planterad, växte hon på sin egen tuva…” Hon fanns med i Flodbergskretsen.

Det genomgående draget som jag iakttar i dessa olika människor är övertygelsens bärande kraft…

”5Den ene gör skillnad på dagar; för den andre är de alla likvärdiga. Var och en skall vara fast i sin övertygelse. 6Den som alltid tänker på vad det är för dag gör det för Herren. Och den som äter gör det för Herren; han tackar ju Gud. Den som inte äter avstår med tanke på Herren, och han tackar också Gud. 7Ty ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. 8Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren. 9Ty Kristus dog och fick liv igen för att härska över både döda och levande. 10Hur kan du då döma din broder? Eller hur kan du förakta din broder? Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol.” Rom 14

Övertygelse…trons övertygelse utan att döma någon…

Vad är kännetecknande för denna övertygelse:

1 Det är på riktigt, andligt liv är inte bara en ide. Inkarnationen betyder att Gud blev människa, upptäckandet av att livet med Kristus fick praktiska handlingar

2 Övertygelsen kostar på, den får konsekvenser i hela livet

3 Övertygelsen gör skillnad, inte bara i deras eget liv utan i andras liv

4. Församlingsgemenskap blir där de finner det gemensamma språkbruket,

Alla står vi där någon gång med insikten om att vi behöver förändras.

Alla har vi försökt och misslyckats.

Då ger oss dessa människor hopp. Paradoxen ligger i att i denna överlåtelse åt Gud ligger en oanad frihet att förverkliga sig själv – och att vara med och omedvetet  förändra världen

Vad betyder detta arv för mig?

Det betyder att vägen är inte utstakad…”Att göra det som fäderna gjorde är nämligen att inte göra det som fäderna gjorde.”

Dvs, det går inte att kopiera deras mönster för sin tid över till vårt mönster för vår tid. Där finns plats för nya djärva tolkningar utifrån samma bibelord och samme Ande, men i en ny annorlunda tid.

Kanske är detta övertygelsens kärna: att det är möjligt att leva ett  liv nära Jesus!

”Men livet är till för att levas, det fylles av stormande krav

och troget och helt skall jag famna, allt evigt och gränslöst därav.

Ett vill jag begära o Herre, bevara för tomhet mitt liv

För gränser min ande bevara, mig allt eller ingenting giv”

/130623 lennarth

Bibelläsning’

 

X