Reflekterande veckobrevsläsare!
Vi börjar våra liv med att vi inte kan göra något själva, vi är helt beroende.
Men snart stampar vi med foten i golvet och utropar ”kan själv”…
Vi upptäcker steg för steg våra förmågor och arbetar intensivt för att kunna göra oss oberoende.
Fast på vägen dit så upptäcker vi mer än en gång ”hur kul är det här på en skala?” när vi sitter i ensamheten och brottas med vår livsproblematik.
Längtan efter bekräftelse väcks – och sker oftast på det ytliga planet.
Vi vill ju att människor skall gilla oss.
Fast problemet är att om vi gör saker och ting för att vi tror att människor skall gilla oss, så är vi ändå innerst inne osäkra på om de gillar oss för att vi gör det vi tror att de vill att vi skall göra eller för att vi är dom vi är och därför gör det vi gör.
Så skapar vi en beroendekultur i våra liv som riskerar att göra oss identitetsförvirrade.
Vi tillåter oss att bli negativt beroende, bundna av människor och sammanhang.
Detta gör oss missbelåtna, stjäl vår kraft och energi, spinner sitt nät runt om oss och hindrar oss att leva fullt ut.
Det kan leda till missbruk i fråga om droger och alkohol, det kan vara matmissbruk och ”shopoholic”, arbetsnarkomani eller allmänt missbruk av tid och människor.
Har själv haft en vecka i reflektion och scannat igenom delar av mitt liv, där jag sett klara tendenser till att ha varit beroende av människors reaktioner på det jag gjort.
När det är något vi inte vill se, förnekar vi vårt problem och saknar därigenom möjligheten att lösa det, eftersom det ju i våra ögon inte är ett problem, vilket blir mycket problematiskt.
När vi vågar se att vi har ett problem så har vi ett stort problem mindre!
Fundera igenom på vilka sätt du som barn skapade uppmärksamhet eller avvärjde uppmärksamhet.
Följ gärna den tråden in i det vuxna livet och se vart den resan burit.
En vecka med en god inre pilgrimsvandring önskar lennarth.