Reflekterande veckobrevsläsare!

Så går vi in i en ny månad och nästa kliv i tolvstegen:
”Vi kom till tro på att en kraft starkare än vår egen kunde återge oss vårt förstånd”.
Jag är ensambarn, smålänning och envis.
Kanske inte underligt att min fru tycker att jag ber om hjälp alltför sällan.
Antagligen är det fler runt omkring mig som gärna hade hjälpt till om jag bett dem.
Förmodligen har vår Herre också velat vara mera hjälpsam i mitt liv, om jag tillåtit honom.
Men jag har ju tänkt att jag varit så ”klok och förståndig” att jag ska försöka fixa saker och ting själv.
Framförallt har jag inte velat vara ”till besvär”.
Fast senare insett att det är då jag blivit besvärlig!
En människa som försöker klara sig själv och samtidigt blivit beroende av att vara duktig på att försöka hjälpa andra är ingen bra kombination.
Att vara en ”ensidig hjälpare” skapar ett märkligt beroende, som kan leda till missbruk av människor.
Människor omkring oss finns där för vår skull i stället för att vi är tillgängliga för dem.
En identitet som påminner om brandmannen Kajan i HippHipp som frustrerad står framför en lagom ointresserad skolklass och envist upprepar ”Fråga mig, fråga mig, jag är full av svar…”
Jag kan bli så fokuserad av människors problem att jag missar vem människan är.
Människan blir en ”no-body”.
Att istället be om hjälp förlöser både mig och övriga till att bli ”some-bodies”!
I min situation handlade det om att våga tillit till den Gud som jag trodde på men ändå hade svårt att lita till.
“TILLIT” är ett palindrom som kan läsas framlänges eller baklänges.
Någon utanför mig har större tillit än jag själv har, vilken befrielse!

En ”some-body”-vecka önskar lennarth.
Du når mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se

X