Reflekterande veckobrevsläsare!

Jag kunde inte låta bli att följa SVT:s dramaserie ”Tjockare än vatten”.
Den handlade om familjen Waldemars sommar i åländska skärgården.
Tre syskon som är osams återförenas på familjens pensionat för att fira mammans födelsedag. När hon hittas död leder det till att familjens hemligheter, lögner och begravda sanningar börjar leva. Sista avsnittet slutar med att mycket som varit dolt kommer upp till ytan så att syskonen äntligen kan försonas och se framåt….
Det är stilla veckan…
Vi har möjlighet att göra en vandring med påskens huvudperson  – Jesus.
En vandring som går från de mörkaste hemligheter till den ljusaste försoning.
Genom skärtorsdagens tvivel och ångest, långfredagens lidande och död, påskaftonens tomma mellanrum till påskdagens oväntade uppståndelse.
Vad är det som händer?
Har du besökt ett mörkrum av den gamla sorten där filmen sakta framkallas?
I det svaga röda barmhärtiga ljuset kan vi se om bilderna är något att spara eller slänga.
Men den bedömningen kan först göras när vi har fått se bilderna framkallade.
Så tänker jag mig stilla veckan/steg fyra.
I stället för att försöka gömma undan och slå knut på oss själva i förnekelse så har vi en möjlighet att plocka fram det gömda och – som vi trodde – glömda i ljuset.
Vi behöver få syn på det svåra vi varit med om…
Vi behöver få säga som det är…
Vi behöver bildligt talat få riva det vi varit med om för att kunna försonas med verkligheten…

En verkligt god och riktig påsk med lagom uppståndelse önskar lennarth
Du når mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se

X