Kära veckobrevläsare!

I veckan gick Tomas Tranströmer ur tiden.
Kvar finnes som livsgåva hans alldeles unika kombinationer av ord som ”i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga” enligt Svenska Akademiens excellenta motivering till nobelpriset i litteratur 2011.
Jag träffade honom aldrig öga mot öga, men i läsningen av hans poesi har vi mötts, många många gånger.
Till exempel har jag varje vecka under mina torsdagseftermiddagar på behandlingshemmet Promise läst dikten ”Romanska bågar” i avslutningen.
En helt lysande komprimerad beskrivning av mötet mellan den ofullkomliga människan och den fullkomligt Gudomlige…
Jag skall bekänna en sak.
I torsdags gjorde jag en liten ändring.
Eftersom vi hade talat om pilgrimsvandring och om skillnaden att leva turistiskt och pilgrimistiskt, så bytte jag spontant ut ”turisterna” mot ”pilgrimerna”.
Tror dock att Tomas Tranströmer hade godkänt detta och kanske till och med gillat det…
Om någon hade pilgrimens kännetecken så var det han.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes pilgrimerna i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Detta är en av de dikter som jag lever med och aldrig blir färdig med…
Jag ökar densiteten med några ytterligare till brädden meningsfyllda diktrader:

”Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.”

”Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.”

”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

Så blev kostymen färdigsydd för pilgrimen Tomas Tranströmer.
I väntan på att våra egna kostymer håller på att sys får vi fortsätta att i tidens labyrint söka höra oss själva gå förbi på andra sidan och låta sanningen om oss själva mötas i vårt inre.
Det finns alltid en ny glänta som väntar på oss pilgrimer när vi går vilse, vi är redo men blir aldrig färdiga, och det är precis som det skall…

Tack gode Gud för evangelium enligt Tomas Tranströmer…

Du finner mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se när du vill…

X