Trogna veckobrevläsare!
I veckan är det trettondedag Jul, som firas till minne av att de tre österländska kungarna (”magikerna”) når fram till Jesusbarnet.
Men legenden säger att det var tänkt att en fjärde man skulle gjort följe med dem.
Den fjärde kungen sägs heta Artaban. Han var inte rik som de andra.
Hans present till den nyfödde var ett smycke med tre dyrbara juveler, som han hade fått i arv av sin mor.
På väg mot den uppgjorda mötesplatsen i öknen såg Artaban en nödställd man vid vägkanten, som hade blivit rånad och slagen.
Han tog med sig mannen till det värdshus han passerat flera timmar tidigare.
Eftersom han var fattig hade han inte så mycket pengar att betala mat, vård och uppehälle för den slagne mannen, utan bröt av en av juvelerna från smycket som betalning.
Dagen därpå återupptog han sin resa och när han kom fram dit hade de tre andra redan brutit upp för att fortsätta sin resa.
Genom att fråga sig fram så följde han sina kamrater i ryggen, men när han väl var framme i Betlehem hade de redan rest, och staden var i oro.
Herodes hade satt skräck i folket, då han beordrat sina soldater att döda alla pojkar under två år.
Artaban träffade en ung mor som berättade att familjen han sökte redan hade gett sig av och flytt till Egypten och hon själv fruktade sin sons liv.
Medan de pratade med varandra kom soldaterna och skulle ta pojken ifrån henne.
För att rädda pojken gav han den andra juvelen till soldaterna och pojkens liv skonades.
Även om Artabans gåva med tiden blivit mindre var han ändå fast besluten att hylla den nyfödda kungen och tidigt nästa morgon fortsatte han sin färd mot Egypten. På vägen mötte han många personer, b.l.a. en eremit ute i öknen. När han berättade om sin resa och vad han sökte kände eremiten till den nyfödde och sa: ”Den kungen kommer att behöva offra sitt liv för att vinna sitt rike.”
Väl framme i Egypten kände ingen till den lilla flyktingfamiljen.
Han fortsatte sitt letande under många år och försörjde sig genom att ta jobb på olika värdshus.
Efter trettio år av sökande kom han till Jerusalem vid påsktiden, till en stad som var fylld av rykten om en Jesus som skulle korsfästas för att han sagt sig vara Judarnas kung och Guds son.
Artaban förstod att det var för att rädda den mannen liv han skulle använda sin tredje juvel. Han skyndade sig genom staden fulla gator för att hinna fram.
Men medan han sprang genom vimlet mötte han en gråtande flicka, som berättade för honom att hon skulle säljas som slav för att hennes far skulle kunna betala sina skulder. Artaban kunde inte bara lämna flickan utan gav henne sin sista juvel, för att hon skulle kunna betala skulden.
I samma stund skälvde marken och när han fortsatte tränga sig fram i gränderna såg han Jesus hängande på korset.
Han kom försent utifrån vad han trodde att han skulle ha som mål, men fick under sin resa hjälpa sina medmänniskor praktiskt i deras tid.
Han kom försent, men han hann ändå fram!
Vi vet aldrig när det är dags, så låt det nya året vara fyllt med många ”dagsar”…
Gott Nytt Dags-år!
Du finner mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se om och när du vill.
Tack för berättelsen om den fjärde vise mannen!