Reflekterande veckobrevläsare!
Både du och jag möter människor i olika åldrar och med olika bakgrunder som har ”gått in i väggen” och drabbats av utmattningssyndrom, vidbrändhet, utbrändhet…
Kanske du själv är en av dessa, eller varit livsfarligt nära …
Den vanligaste diagnosen av alla sjukdomsfall i Sverige är just nu akut stressreaktion, som ökat med 73 procent de senaste två åren (uppgift år 2015)!
”Lyckad rehabilitering” är per definition att nå upp till den magiska 100%-nivån med ”hjälp” av de tre sjumilakliven 25%, 50% och 75%…
Jag tänker, att gå från 25% till 50% är väl redan det 100%, eller..?
Vad innebär egentligen “hundra procent”?
Låt oss göra ett tankeexperiment:
Om vi häller vätska i ett deciliter-mått så är det fyllt till 100%.
Fyller vi vätska i ett litermått så är det också fullt till 100%.
Jämför vi nu vätskenivån utifrån litermåttet, så är 100% inte längre 100% för deciliter-måttet, plötsligt blir innehållet degraderat till 10%…
Och skulle vi jämföra vätskorna utifrån decilitermåttets perspektiv blir litermåttet uppgraderat till 1000%!
Hur skall andra kunna veta vad som är 100% för var och en av oss, när vi inte ens själva vet det..?
Vi lever i en tid då det talas mycket om ett flexibelt individrelaterat samhälle, medan fyrkantigheten i regelsystemen känns mer blockerande och utslagningen är större än någonsin.
Tomas Tranströmer skriver i en av sina dikter: Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”.
Jag håller med…till hundra procent!
Låt oss lämna de omänskliga procenten och istället odla den mänskliga presenten i form av omtanke och uppmuntran…
Du finner mig på pastorlennarth@