Reflekterande veckobrevläsare!

Vissa veckor är mera fyllda av innehåll än andra…
I tisdags var det sommarsolståndet vilket innebar årets längsta dag.
Jordaxeln lutar sig som mest tillitsfullt mot solen.
I tisdags klubbade riksdagen igenom nya skärpta asylregler – följt av applåder (!)…
Ett beslut som bland annat hindrar barnfamiljer att i minst tre år framåt kunna återförenas…
I fredagens val stod det klart att England tar sitt ”Brexit” ut ur EU.
Ett beslut som ingen vet följderna av…
Jag är medveten om Sverige inte kan ta emot hela världens flyktingar, men det är anmärkningsvärt att vi på mindre tid än ett år gått från att vara ett av de mest generösa asylländerna till att ha blivit ett av de mest stängda inom EU…
Jag är också medveten om att EU inte på långt när fyller de förväntningar som finns från olika medlemsländer men visst är det intressant hur ”Storbritannien” håller på att förvandlas till ”Lillbritannien” på grund av rädslor om konkurrens från invandrande medmänniskor…
Den gemensamma nämnaren jag tycker mig se är att vi av rädsla sluter oss mer och mer inåt för att skydda vårt eget överskuggande vacklande välmående istället för att frimodigt våga luta oss utåt mot medmänsklighetens stabilt lysande värmande sol.
Som konsekvens riskerar vårt samhällsklimat att bli kyligare och vi går mot en mörk framtid.
Gustav Fröding skrev 1891 följande dikt om den totala likgiltigheten:

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte, stormen ven.

Låt oss be ”Kyrie Eleison” samtidigt som vi varje dag väljer att styra vårt handlande mot öppenhet och barmhärtighet…

Du finner mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se om och när du vill.

X