Reflekterande veckobrevläsare.

Barn och närvaro hör samman.
Oftast fascinerande, ibland frustrerande…
Ett fokus, en tanke, en intensiv handling…”Stör mig inte, jag skall bara…”
Så småningom lär vi oss att kunna tänka två tankar samtidigt.
Vi lär oss att tanke och handling behöver inte vara ett.
Obehindrat kan vi sitta av en samling och se intresserade ut och tänka på mycket annat.
Närvarande fysiskt men mentalt och andligt frånvarande genom att försöka vara närvarande någon annanstans vid någon annan tidpunkt.
Vi söker tänja på de begränsande fysiska lagarna som den mänskliga naturen innebär och vill inte inse att detta i längden sliter och tröttar ut oss.
Våra liv snurrar runt i ”då-nu-sedan”-tombolan och när vi öppnar luckan rasslar nitlotterna ut med ”du måste”, ”du skulle”, ”du borde”, ”du får inte missa”, ”du hinner inte”…
Sällan blir det vinstlott…
Så småningom upptäcker vi förlusten av nära relationer, god tid och ett bra mående när vi forcerat stressar från den ena föreställningen till den andra tillställningen.
Alltför många kraschar, blir förlamade och behöver på nytt lära sig att leva.
Många letar kurser och terapi för att lära sig ”medveten närvaro” som – i mina tankar- handlar att medvetet lära sig bli som ett omedvetet barn igen…
Vi går från att som barn ha varit ”omedvetet omedvetna” till att som äldre bli ”medvetet omedvetna” för att sedan vid kriser i livet söka att bli ”medvetet medvetna” om oss själva för att kanske så småningom bli ”omedvetet medvetna” (eftersom vi aldrig kan återkomma till barnets oskuldsfullhet) och så mogna till de människor vi innerst är…
För mig är pilgrimsvandrandets vila i varje steg en väg mot barnets enkelhet, som omedvetet innehåller medvetandet om mitt ursprung och mål i Gud.
Bo Setterlind skriver:
”Kärleken är ett barn,
kan du leka får du sällskap
Slår du blir du ensam…”

Du finner mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se  om och när du vill.

X