Reflekterande veckobrevläsare.

En man stod och tittade på en bildhuggare som arbetade för fullt med huggmejsel och hammare på ett stort stenblock.
Vad gör du?” frågade mannen och konstnären svarade:
Jag hugger bara bort allt som inte liknar en häst”…
Det är en skön konst att se vad som finns inuti…
Det är en svår konst att locka fram vad som finns inuti …
Frågan jag ställde i min ungdomstid var ofta ”Hur kan jag ändra på andra..? ”
Så småningom började jag fundera över hur jag själv kunde förändras – dock helst utan att behöva ändra på något…
Nu har jag insett att den bästa frågeställningen är ”hur kan jag tillåta det som händer mig i livet att omedvetet forma mig på ett sätt som får mig att mogna som människa, så att jag tappar lusten att lägga energi på att försöka ändra mina medmänniskor..?”
Tänk om allt och alla omkring mej kunde få bli verktyg för ett ständigt formande till det original jag innerst inne är, så att jag kunde kassera alla oanvändbara kopior jag bär på!
Nyckeln till formandet är såvitt jag förstår min egen närvaro…
Två tillstånd gör mig speciellt närvarande – kärlek och sorg- och jag ser dem som två sidor av samma mynt med nuets tandade smala cirkel som mellanrum!
Den gemensamma nämnaren är att jag tvingas släppa kontrollen vilket hjälper mig att bevara ödmjukheten inför de olösta frågor som vi alla står maktlösa inför…
Kärlekens varma utgivande stavas ”r-i-s-k” och ”m-a-k-t-l-ö-s-h-e-t” och har inga garantier.
Sorgens ögla stavas ”ö-v-e-r-g-i-v-e-n-h-e-t” och ”a-c-c-e-p-t-e-r-a-n-d-e” och är priset jag får betala för att jag överlåter mig i relationer som kan förloras…
Pilgrimsvandringen påminner mig om mitt ursprung och mål vilket hjälper mig att kunna härbärgera livets paradoxer.
När vår identitet på så sätt mognar fram förlöses vi till att mera likna oss själva med förhoppningsvis en barmhärtigare attityd till både oss själva och varandra…

Du finner mig på pastorlennarth@slottshagskyrkan.se  om och när du vill.

X