Reflekterande veckobrevläsare
–Har du missat ”Klagovisorna”, jämrans gnissel där, skrev en god vän som kommentar
till förra veckans reflektion kring att söka fokusera livets goda sidor.
Tack för det upplägget…
Klagan kan ju ha olika intensitet, från irritation över att mjölken är slut i kylskåpet till vanmaktskänslan när den stora katastrofen inträffat.
Klagovisorna i Gamla Testamentet beskriver en politisk situation där Juda rike har besegrats av Babylon år 586 f Kr.
Det är förlorarna som sjunger fem sorgesånger.
När vi förlorat något som vi trodde var vårt drabbas vi av sorg.
I detta tomrum uppstår känslor av vanmakt, besvikelse, ilska, ledsnad, apati, skam, skuld etc.
Att olika känslor kommer kan vi inte bestämma över, men vi kan hantera dem på olika sätt.
Antingen stänga av dem och göra en knut på vårt livs-rep eftersom de är så obehagliga,
vilket riskerar att vi bär knutarna med oss resten av livet.
Det är då vi resignerar och ger upp…
Eller så kan vi göra en ögla av knuten och smaka på känslorna som kommer
och bestämma oss för om vi vill behålla dem eller inte.
Det är i den senare situationen vi kan finna acceptans och sinnesro i botten på öglan för att
steg för steg kunna gå vidare och på nytt ta emot tro, hopp, kärlek och till och med glädje.
Kristina Lugn skriver i en av sina dikter:
”Hela livet är ett sorgearbete…
kan du inte inse det så blir du aldrig mera glad…”
I ”Filifjonkan som trodde på katastrofer” beskriver Tove Jansson på ett mästerligt sätt
hur sinnesron inträffar när det som hon ängslades för äntligen hade hänt.
I Klagovisorna finner vi följande läkande rader i kapitel 3:22-23 mitt i vredesutbrotten:
”Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
Varje morgon är den ny –
stor är din trofasthet”.
Allting har sin tid…
Du finner mig på pastorlennarth@