Närheten mellan skapelsen och Skaparen går som en röd tråd genom Bibeln. Det börjar redan i det första kapitlet där Gud ser på det skapade och ser att det är gott. I psaltarens psalmer är skapelsen närvarande. I psaltarpsalm 8 hör vid orden av David

”När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där, vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom.”

Guds skapelse fyller oss med förundran, den drar oss in i ett sammanhang som är större än oss själva. Där får vi vila vid bäckar, där får vi ströva över vidder, där får vi stanna vid hav och se mot horison- ten. Andas, och vila.

Men skapelsen är inte bara vår att njuta av, den är också vår att bruka och vårda, att ta hand om. Vi har varit väldigt bra på att bruka de senaste hundra åren, vi har inte varit lika bra på vårdandet. Men nu är tiden inne, tiden är inne att fokusera på vårdandet.

I skapelsen finns en ordning. En ordning som vi stör genom vårt sätt att leva. Vårt sätt att leva bryter kedjor som finns av en anledning, stör system som är genom- tänkta, förstör livsrum för växter, djur och oss själva. Och det är inte bara det som kallas för ”klimatfrågan” som berörs. När ordningen rubbas i en del så rubbas den också i andra delar. Vi blir som individer och gemenskaper vilsna, den existentiella ohälsan ökar. Gemenskaper splittras. Det blir krig. Och vi som församlingar, som kristna gemenskaper, känner oss vilsna i vår tid. Det vi gjort tidigare, och det som funkat tidigare fungerar inte längre. Vi behöver finna nya vägar.

Jesus använder ofta liknelser från naturen. Många gånger bilder av trädgården, av träden som behöver beskäras, vattnas
och ges näring. Trädgårdsmästaren har ordning på sin trädgård och det gör att frukten växer. När vinstocken inte längre bär frukt skärs grenarna av (Joh 15).

Berättelsen om vinstocken har ibland skapat rädsla hos oss. Vi har blivit rädda för vår egen frälsning (om vi använder oss av ett gammalt uttryck). Vi har tänkt att vi, som individer, måste bära frukt för att få vara kvar. Kanske är det inte så vi ska läsa orden, kanske finns ett annat sätt att läsa den här berättelsen. Ett sätt som inte handlar om oss som individer utan om något annat.

Kanske kan det sättet handla om att vi ska vi se bortom oss själva. Kanske ska vi se den goda ordningen i detta. Vinstocken beskärs varje vinter för att vinstocken ska bära frukt. Det är en ganska skoningslös beskärning, allt utom vinstocken skärs bort.

Kanske är det så att i den tid vi lever nu så är det vinter och vinstocken behöver beskäras. Vårt sätt att leva har blivit ohållbart, och skörden är blygsam. Kanske är det så att vi behöver låta trädgårdsmästa- ren göra sitt jobb. Det som inte längre bär frukt behöver beskäras, för att nya grenar ska kunna växa fram. Grenar som ger god frukt för skapelsen, för människor och för de gemenskaper vi lever i.

Nu står sommaren för dörren, den tid de flesta av oss njuter mest av skapelsen och naturen. Ta med dig in i sommarens eftertanke en känsla av ansvar för att börja vårda Guds skapelse. Jorden, djuren och naturen, såväl som dig själv, andra och varandra. Finn vila i dina tankar och dina drömmar, så ses vi till hösten då vi får påbörja en tid av nya möten och möjlighe- ter för Gud att skapa nytt i och genom dig, mig och gemenskapen vi har i Kristus Jesus.

Amen!

/Fredrik Södertun och Sara Sjölander

X