Reflekterande veckobrevsläsare!
Har ännu en gång läst Patricia Tudor-Sandahls ”En given väg”
Nerikes Allehanda skriver att det är ”en bok att umgås med.”
Mitt slitna pocket ex är ett bevis på umgåendet (intressant ord…)
Speciellt hennes nyfikenhet och sökandet efter ords betydelse tilltalar mig.
Hon tar sin utgångspunkt i frågan ”Vilken är min väg?” och kommer ganska snart in på kallelsen.
Ordet ”kall” eller ”kallelse” har sitt ursprung i fornsvenskans ”kal” som betyder uppmaning, invitation.
Bland synonymerna finns livsverk, värv, mission, bestämmelse i livet och vokation, som kommer från latinets vox (röst) och vocare (kalla).
Ett kall kan alltså ses som en uppmaning och en inbjudan att finna sin äkta inre röst.
Patricia skriver: ”Alla människor bär på en kallelse…kallelsen är alltid personlig. Varje kallelse är unik liksom varje sätt att bejaka den. Det handlar inte alltid om att göra någonting nytt, det kanske inte ens handlar om att göra någonting alls. Det kan lika väl vara frågan om att man kallas att vara på ett annorlunda sätt.”
Medvetandet om kallelsen – en akustiklåda, som får våra inre strängar att tona fram musik i allt vi är och gör…
För hela livet läcker vi det vi bär inom oss.
Rabbinen Susja säger på sin dödsbädd till sina lärjungar:
I det kommande livet kommer Gud inte att fråga mig ”Varför var du inte Moses?” eller ”Varför har du inte varit Abraham?” utan ”Varför har du inte varit Susja?”
En vecka präglad av kallelsen att vara dem vi är önskar pastor nilsson.
Vill du ha kontakt, maila direkt på pastor@slottshagskyrkan.se
Jättebra Lennarth! Satt själv och reflekterade lite härom dagen utifrån en fråga i tidningen Dagen varför det är så svårt att identifiera sig med sin kristna identitet.
Sin identitet är ju inte något man bara anammar rakt uppoch ner, som när man accepterar att man är ett ”kakmonster” eller en ”hurtbulle”.Allra minst på det kristna området.En identitet handlar ju om ett långt mer djupgående ”vara” än vad vi många gånger är medvetna om.Under många år hörde jag förkunnelse om ”min identitet i Kristus”.Men det blev som en slags kappa jag tog på mig.Ena dagen på, andra dagen av.Därför att jag i grunden inte visste vem jag själv egentligen ÄR som person/som MÄNNISKA.Vad är min personlighet, vad är min bakgrund, vad är mina tankar, förmågor, inriktning, ja allt det som gör mig till den jag ÄR? Gud säger att han ÄR, och vi som människor ÄR också, om än inte på det fullkomliga vis som Gud är det.Därför tror jag att vägen för att bejaka vem man är i Kristus, inkluderar att bejaka vem just jag är som människa.Med alla brister också, och där kommer nåden in, som jag får ta emot som ett barn i Kristus dag för dag när jag får se vem jag är men också vad som fattas mig.
Men att bara bejaka en slags teologi om att man är en ”ande”, och en slags ”person i Kristus” (och vad skiljer det mig fr att vara en människa; ja det kan bli riktigt knepigt och förvirrande det där), utan att veta vem man är som människa blir lätt ett utanpåverk.Som att ta på sig och ta av sig kappan hela tiden.Ju mer jag lär känna mig själv som människa och får ta emot nåd från Gud på område efter område(vilket tar en livstid) så blir Kristusidentiteten ett med mig.Inte bara som en bekännelse utan som en upplevd realitet.Det är STORT att Gud gm Jesus kom till oss som MÄNNISKA, identifierade sig med oss som MÄNNISKA, och dog för oss som MÄNNISKA. Borde det inte få oss att se och söka efter vad Gud egentligen har tänkt för oss som människor? Under vårt liv så kan vi formas efter vad andra tycker och hur de vill att vi ska vara men när vi hittar oss själva som de vi ÄR skapade till var och en individuellt så är det sannerligen frigörande! Och då får mångfalden och det unika komma fram istället för att vi blir så förtvivlat likriktade! Tack Lennarth för att du har hjälpt mig med detta. Jag är så tacksam!
/ Karin