Tomas Boströms ord i sången ”Jag är en människa”, får inleda dagens predikan med rubriken ”… och störst av dem är kärleken”. Jag bad om värme och kärlek. Då gav du mig någon att älska. Jag bad om ett substantiv och då gav mig också ett verb. Kärleken har vi fått för att älska varandra
Efterföljelse och tro måste gestaltas på nytt av varje generation kristna. I dagens predikan frågar jag mig vad som händer om vi tar Paulus ord till den söndrade församlingen i Korint på allvar: ”… och störst av dem är kärleken”(1 Kor 13:13). Kan vi då bli den gemenskap – en församling eller ett samfund – som Jesus Kristus har kallat hos till, för att förändra och tranformera denna värld till den plats där vi får möta Gud, medmänniskan, skapelsen, traditionen, framtiden och oss själva.
Men först vill jag börja med att be med orden i Sinnesrobönen
Gud ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Hjälp mig leva en dag i taget, att glädjas åt ett ögonblick i sänder
och att acceptera motgångar som en väg till frid.
Hjälp mig att – likt Honom – ta denna syndiga värld precis som den är,
inte så som jag önskar att den skulle vara,
och att lita på att Han gör allt väl om jag överlåter mig åt Hans vilja.
Ge mig nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet
– och i fullkomlig salighet tillsammans med Honom i det tillkommande.1
(Den oemotståndliga revolutionen )
I Shane Claibornes bok Den oemotståndliga revolutionen2 tecknas en bild av en attraktiv kristen tro, en oemotståndlig kärlek i berättelser från kommuniteten The Simple Way i Philadelphia, i krigets Irak och med en stor dos helig upptäckarlusta. ”När vi läste Bibeln på Philadelphias gator var det som att se en gammal 3D-film med färgade glasögon. Innan vi satt på oss glasögonen såg det konstigt ut. Men nu stod orden ut från sidorna”.
För drygt tio år sedan flyttade Shane med en grupp studenter från Eastern University till staten Pennsylvanias fattigaste område, stadsdelen Kensington i Philadelphia. De bildade kommuniteten The Simple Way som är basen för Shane och hans vänners medvetet småskaliga liv. Shane har också jobbat med Moder Theresa i Calcutta, levt med irakiska kristna i Bagdad under tiden USA bombade staden och jobbat i megakyrkan Willow Creek.
Efter att Den oemotståndliga revolutionen kom ut i USA i februari 2006 har Shane varit en eftertraktad talare i olika sammanhang. Han har blivit väldigt väl mottagen och han upplever att mycket förändras i evangelikala och konservativa kyrkor. Många människor från megakyrkorna börjar omvärdera sina liv.
Jag är väldigt glad för att en ny evangelikal rörelse växer fram i USA som är närmare de fattiga och längre ifrån militarism, säger Shane Claiborne. Vi säger ofta att evangeliet, fritt översatt, ger ro åt de oroliga och är obekvämt för de bekväma. Jag tror att det är vad många upplever. Att man inte är tillfreds med sin självupptagenhet.
När vi i kyrkan pratar om att hitta vårt liv och vår uppgift är det lätt att fastna i självcentrering. Vi glömmer det Jesus säger om att ge sitt liv för att hitta det. Många börjar leva mer när de möter människor i fängelse, hemlösa eller ensamma äldre. Profeten Jesaja skriver att när vi ger av oss själva till dem som behöver ska våra sår bli helade. Det handlar inte om att de fattiga behöver våra prylar utan om att vi är skapade för varandra och till att älska. Varje steg är ett steg, oavsett hur litet. För någon är det att bjuda in en hemlös på mat i sitt hem, för en annan att prata med en ensam människa. Vi blir glada varje gång någon tar en risk genom att ta sig ur sin egen bekvämlighetszon. Varje litet steg gör det lättare att sedan ta de stora kliven.
Om du vill höra mer av Shane Claiborne så kommer han till vårt gemensamma möte i Göteborg den 4-8 juni. I Göteborgsmötet finns det plats för 5000 gudstjänstbesökare i Svenska mässan. Du möter ungdomsorganisationerna; equmenia, sbuf, smu och mku. Modersamfunden; Metodistkyrkan i Sverige, Svenska baptistsamfundet och Svenska missionskyrkan. Internationella och svenska gäster som David Coffey från BWA, Tony Peck från EBF och Jacob Hallström från Hönö, Journalisterna Göran Skytte och Ewonne Winblad, pianisten Anders Widmark, trubadurerna Tomas Andersson Wij och Tomas Boström, miljöprofeten Stefan Edman, missionsföreståndarna Karin Wiborn och Göran Zettergren, Biskopen Öystein Olsson och många, många fler. Men nu tillbaks till ämnet för dagens predikan.
(Vad säger världen?)
Kyrkorna och samfunden har alltid befunnit sig i en krissituation. Under varje tidsepok har den kritiska reflektionen över tron, alltså teologin, varit tvungen att göra två saker samtidigt, nämligen att tolka tron i en situation som hela tiden förändras och att tolka den konkreta situationen där kristen efterföljelse sker. Sociologerna är eniga om att vår samtid kännetecknas av minst fem huvuddrag som har betydelse för kyrkan3. Vi lever i en mobil kultur, en prestationskultur, en upplevelsekultur, en medial kultur och en global kultur.
(1) En mobil kultur.
Människorna har blivit mobila, men därför också sårbara. Detta betyder att vi måste hantera mänskliga haverier mer än tidigare. Individuella livsprojekt misslyckas. Kyrkan står inför ett val: Ska vi inrikta oss på individuella förstahjälpen-insatser eller skall vi bygga upp alternativa livsmiljöer. Kan vi vara en gemenskap där människan inte får frågan om vad hon jobbar med, vad hon tjänar, vilket projekt hon har åstadkommit eller hoppas åstadkomma? Utan en gemenskap där relationerna vårdas.
(2) En prestationskultur.
Konkurrensprincipen genomsyrar alla våra liv. Jag är det jag åstadkommer. Många satsar hårt på den egna karriären och tron bleknar bort. Och därmed uppstår svårigheter att föra tron vidare. Framgång har blivit gudomlig och demonisk. Kan kyrkan vara en kärleksfull plats fri från prestationer?
(3) En upplevelsekultur
Löften som kräver tålamod är ur mode i dag. I stället förväntar vi oss omedelbar upplevelse. Har väl instuderade iscensättningar samma betydelse som det som kommer ur livets egen dramatik? Kan våra gudstjänster och samlingar möjliggöra att vi möter Gud, varandra och oss själva där vi är?
(4) En medial kultur.
Vårt samhälle är ett medialt samhälle. Mediernas uppgift är att gestalta samhället i ett offentligt samtal där alla viktiga livsaspekter kan komma till uttryck. Medierna bestämmer gränsen för min värld och inte längre mina egna direkta erfarenheter. Den mediala kommunikationen är ett samtal av frånvarande för frånvarande, medan kommunikationen i gudstjänsten är ett samtal av närvarande för närvarande.
(5) En global kultur.
Vår samtidshorisont är numera världen. Våra kategorier för att tolka världen och oss själva har radikalt förändrats. Vi upplever tid, rum och språk på ett annat sätt än tidigare generationer. Vi upplever vårt liv som mer komplext än våra föräldrars. Deras livsbana var mer eller mindre förutsägbar, vårt livsprojekt måste produceras i en oöverskådlig global miljö. Får världen en plats i gudstjänsten?
Detta var världens ord
Vad säger bibeln?4
(Lukas)
De synoptiska evangelierna upprepar alla Femte Mosebokens ord (6:4-5), ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” med budet att älska sin nästa som sig själv. Det dubbla kärleksbudet har människa-Gud-relationen och människa till människa relationen i fokus. För Jesus manar detta till konkret handling, klarast uttryckt i berättelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10:25-37) som följer omedelbart efter det dubbla kärleksbudet i Lukas evangeliet. Den kärlek som Jesus förkunnar och utför i sina handlingar, når ut till alla slags folk, hans vänner, de behövande, kvinnor, barn, de fattiga, de lidande, de sjuka, syndarna, främlingarna och t o m fienden. Men till er som vill lyssna säger jag: älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er. Välsigna dem som förbannar er och be för dem som skymfar er. . . . Då skall er lön bli stor (Luk 6:27-28 och 35b)
(Paulus)
Paulus – ett annat exempel ur Nya testamentet – menar att kärlek är ett medel att hantera konflikt, olikhet och annorlundaskap inom den kristna församlingen. För den söndrade församlingen i Korint erbjuder han kärlekens väg. Kärlek är inte en idé eller abstraktion. Kärleken är tålamodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Om vi följer den kärlekens väg som Paulus rekommenderar församlingen, att respektera och hantera varandras olikhet, kan vi till och med börja njuta av varandras annorlundaskap.
Låt oss be för församlingen
O , Gud. Gör dörren till detta hus vid nog att ta emot alla som längtar efter kärlek och gemenskap,
trång nog att utestänga all avund, högfärd och grälsjuka.
Gör dess tröskel så slät, att den inte blir ett hinder för barn eller vilsna fötter,
men så hög och stark, att den tvingar frestarens makt tillbaka.
Gud låt dörren till detta hus bli en port till ditt eviga rike.5
Vad är vårt uppdrag som församling och samfund
När storfilmer och popkulturens röster skriker ut sin längtan efter ett liv som inte bara handlar om blind effektivitet har vi ofta inte haft så mycket mer att komma med än en from förhoppning om att det ska bli bättre i himlen. I Bibeln står det att hela skapelsen ”ropar som i födslovåndor”, och man kan höra ekot av de ropen i allt från hip hop till Hollywood. Överallt finns känslan att det inte står rätt i världen, och en obestämd aning om att det kanske inte måste fortsätta så. Tidningsrubrikerna berättar om krig och terror, sexskandaler, aids-epidemier och miljontals hungriga och fattiga medmänniskor6. Den mobila kulturen, prestationskulturen, upplevelsekulturen, mediakulturen och den globala kulturen ställer nya krav och påverkar vårt uppdrag att vara församling och samfund.
Kristi kropp som en bild av församlingen innebär att den är öppen för alla som vill växa med denna kropp, att den kan dra till sig konstruktiva och kreativa krafter och att den inte är exklusiv utan inkluderande. Förbindelsen mellan individ och gemenskap är kärlek – inte i termer av en romantisk känsla, utan i termer av en kreativ och förvandlande relation, som kräver frihet från alla former av förtryck och främlingskap. Kan vi då bli den gemenskap – en församling eller ett samfund – som Jesus Kristus kallat oss till för att förändra och transformera denna värld till den plats där alla mänskliga relationer kan nå evighetens kvalitet. Intressant nog kan ingen människa nå evighetens kvalitet ensam eller privat utan varje människa står i ett flerfaldigt nätverk av relationer som är ömsesidigt beroende av varandra:
- min relation till Gud
- min relation till andra människor
- min relation till skapelsen, traditionen och framtiden och
- min relation till mig själv
I vår gemenskap ska vi bejaka olikheterna och leva i en försonad mångfald genom att stanna kvar hos varandra. Kyrkan hålls inte samman av sina gränser utan av sitt centrum, Jesus Kristus. Om du vill gå fort gå ensam. Om du vill gå långt, gå tillsammans.
Vår enhet och gemenskap gestaltas i nattvardens brutna bröd – i mellanrummet. När vi står inför vår Herre, Jesus Kristus är vi sårbara och älskade av bröder och systrar i Kristus. Och när vi stannar kvar i detta mellanrum sträcker sig korsets armar både mot himlen och mellan människor.
Låt mig avsluta med orden från 1:a Johannesbrevet 4:7-10,
Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Lars Dalesjö