Nere på stan
Innan jag åkte iväg till Australien för att läsa teologi hade jag jobbat på Ericssonfabriken i Borås och haft lite olika roller. I förra veckan så sprang jag på en utav våra chefer från den här tiden, här nere i stan på Kullagatan. Den här chefen befann sig ett antal nivåer ovanför mig i hierarkin och enda anledningen till att jag hade lärt känna honom var att vi hade arrangerat en familjedag ihop för personalens familjer.

Han satt och väntade på sin sambo och dotter och blev ganska förvånad över att springa på mig här. Han frågade vad jag gjorde här, om jag var hemma för gott från Australien osv. Jag berättade att jag fått en ungdomspastorstjänst, han frågade var småbåtshamnen låg osv. Efter att jag pratat med honom i några minuter så dyker sambo och dotter upp, jag hälsar på sambon, han presenterar mig, de ska vidare och vi säger hej då… när de går sin väg så inser jag att under den tiden som jag stod och pratade med både honom och hans sambo så hade jag inte ens ägnat en blick åt den lilla 6 kanske 7-åriga flickan som också hade stått där.

Jesus välkomnar Barnen
Den text som vi ska kolla på idag är hämtad ur Markus Evangelium det 10e kapitlet och handlar hur Jesus möter barn som människor tog med sig till honom. Men bara i kapitlet innan så finns det ytterligare en text som pratar om Jesus och ett barn och Janne läste båda dessa texter för oss tidigare men vi kommer att hålla oss främst till den i kapitel 10. Jag läser den igen:

Mark 10:13-16

Fram till den här punkten i Markus evangelium har vi fått höra en massa saker om Jesus. Han har gjort under efter under, botat människor som var sjuka, konfronterat onda andemakter. Han har gett mat åt folkmassor som från ingenstans, han har gjort en blind man seende, han har fått en lam man att kunna gå, han har uppväckt en flicka från det döda, mm, mm. I takt med att allt det här har hänt så har Jesu popularitet stigit i taket. Människor kommer för att se honom och röra vid honom från när och fjärran i hopp om att bli botade eller hjälpta med det ena eller det andra.

Lärjungarna
Lärjungarna som har följt honom nu ett tag och har sett allt det här har börjat inse att den här mannen som de har vandrat med inte bara är en profet, en talesman för Gud, utan de har börjat inse att den här mannen är just den man som har utlovats sedan länge, mannen som ska ställa världen rätt, han som ska göra slut på det förtryck som Romarriket utsätter dem från, han som ska återupprätta Guds Rike, den som kallas Messias.

Hade jag varit en av Jesu lärjungar hade jag nog vid det här tillfället börjat lägga upp strategiska planer för hur vi skulle kunna sätta den här personen på sin rättmätiga position. Ok, han behöver komma i kontakt med rätt människor, vi måste få ihop en budget som kan täcka de utgifter som vi har… Vi måste också se till att vi får upp honom till Jerusalem – alla vet ju att Israels store kung behöver hålla till i Jerusalem. Jag leker lite med den här situationen, men det visar sig snart ganska tydligt att det som lärjungarna förväntar sig inte alls är vad Jesus planerar. Istället för att planera politiska strategier så avslöjar Jesus som den utlovade Messias och världens räddare så måste han lida och dö, något som Petrus blir ursinnig över, tar Jesus åt sidan och försöker tala honom till rätta.

Så med tanke på vad lärjungarna hade i åtanke för Jesus så är det inte konstigt att de ansåg att han inte hade tid för barn när människor tog med sig dem för att Jesus skulle lägga händerna på dem. I den här kulturen var små barn ansedda att vara något av de mest obetydliga som fanns. Det fanns inte i lärjungarnas värld att Jesu dyrbara tid skulle tas upp av dem i någon som helst utsträckning.

Men Jesu prioriteringar ser inte ut som lärjungarnas angående det här. Mitt uppe i att vara mänsklighetens hopp osv. så fanns det plats i hans prioriteringar att stanna upp och möta de här barnen. För Guds Rike tillhör sådana som dem, sa han Folk som hade tagit med barn till Jesus ville att han skulle röra vid barnen men Jesus nöjer sig inte med det utan han tar dem i famnen, lägger händerna på dem och välsignar dem. Det var inte så att ja ja, vi behöver få det här med barnen överstökat utan hans välkomnande av dem var genuint. Man kan inte heller jämföra det här med någon amerikansk politiker som visar sig med barn för att visa upp sin folkliga sida och på så sätt vinna röster. På Jesu tid så ansågs det snarare konstigt att han som man skulle spendera tid med barn det visste ju vem som helst att det där med barn var kvinnogöra. Att lyssna på och spendera tid med barn ansågs som bortkastad tid.

Vad betyder det här för oss?
Hur lätt händer det inte i våra församlingar att barn blir något som vi tycker att om de kommer till kyrkan så vore det bra om de kunde sitta tysta i bänkarna, liksom hålla sig undan och inte störa de viktiga saker som vi vuxna håller på med när vi samlas till Gudstjänst. En utav de många frågorna som jag har ställt mig under de här fyra veckorna är:

Hur kan vi som församling, i större utsträckning än nu, följa Jesu exempel och välkomna barn och ungdomar in i vår gemenskap?

Och nu kommer vi till den delen av det här som jag tycker är lite tragisk för jag vet hur välkomnandet av barn och ungdomar ibland ser ut i församlingar:

”Jo det är klart att vi vill se barn och ungdomar i vår församling, men vi vill att du ska komma när det passar oss, vi vill att du ska gilla och spela den musik som passar oss, vi vill att du ska se ut på ett sätt som passar oss, prata på ett sätt som passar oss…” osv, osv.

Jag vet att det finns personer i den här församlingen som har ett hjärta för barn och ungdomar och som brinner för att de ska känna sig välkomna in i vår församling, inte bara här på Söndagarna men välkomna i vår gemenskap. Till exempel så har Helena och Michelle sett till att det har funnits någonting för de allra minsta vart annan söndag en trappa ner. Martin och Hasse har gett sina fredagskvällar i två års tid för att se till att det ska finnas en plats för dem som är tonåringar. Bara det att ni har valt att satsa på att anställa en barn och ungdomspastor visar på ett engagemang och ett hjärta för dem bland oss som är barn och ungdomar.

I Borås
När jag bodde i Borås så var jag med och startade en ny församling. Vi hade en dröm om att i större utsträckning ge våra kompisar som inte hade så mycket kontakt med kyrkan en plattform att utforska frågor om tro osv. Under de åren som jag var med och byggde på den här församlingen fick jag förmånen att se två av mina kompisar komma till tro på Jesus. Båda dessa kompisar hade som barn varit i kontakt med kristna och detta hade varit positiva erfarenheter för dem. En utav dem kom från Iran, från en muslimsk bakgrund även om hans familj inte hade varit praktiserande muslimer. Han kom hit till Sverige som ett litet barn jag tror att han var omkring 5 år. Hans familj hade i princip ingenting när de kom hit och när de hade fått någonstans att bo hade de lärt känna en kvinna som var kristen och bodde i samma område. Och den här kvinnan hade bestämt sig för att hon skulle hjälpa den här familjen att komma till rätta osv. så hon hade vid ett flertal tillfällen kommit över med kläder och andra saker till familjen. Detta gjorde djupa intryck på min vän och gjorde att han som vuxen var nyfiken på Jesus och hela den där biten.

En annan kompis hade följt med några grannar till kyrkan som barn och det hade för henne varit en väldigt positiv upplevelse och hon har också en tro idag.

När barn och ungdomar välkomnas och tas in av människor på ett sådant här sätt, på ett äkta, genuint och helhjärtat sätt så är jag övertygad om att det sätter en prägel på den här människan för resten av livet.

Barnen finns även där för vår skull
Men Jesus välkomnar inte bara barnen för deras egen skull utan också för att Barn har viktiga saker att lära oss vuxna. I vers 15 står det att ”den som inte tar emot Guds Rike som ett barn kommer inte ditin”.

Jag har rådfrågat Lennarth lite om vad detta skulle betyda och vi har diskuterat det en hel del fram och tillbaka. Enligt vänner och bekanta som har barn så är barn inte speciellt oskyldiga eller osjälviska så att Jesus skulle ha menat något sådant är inte speciellt troligt. Men efter att ha vänt och vridit på det här jag har blivit övertygad om att det som Jesus i första hand menar avser att göra här är att måla upp en bild som är motsatsen till lärjungarnas sökande efter makt och status. Det finns 3 skäl till varför jag tror att så är fallet.

1. Sammanhanget som den här undervisningen finns i.
Flera gånger i kapitel 9 och 10 så måste Jesus tillrättavisa lärjungarna för att vad de verkar vara ute efter är egen status och makt. Jag har funderat lite kring det som har hänt. Som jag sa tidigare så började lärjungarna vid det här taget att inse hur betydelsefull Jesus faktiskt var och detta hade genererat en hel del andra tankar hos dem. Om denne Jesus är Guds utvalde och den blivande kungen i Guds rike, vad betyder det då för oss? Vi har ju vandrat med honom från början, vi är ju hans närmaste. Och om han är kungen med stort K då måste ju VI också vara ruskigt betydelsefulla. Men vi är ju tolv stycken, undrar just vem utav oss som står honom närmast, kanske Petrus, han var ju en utav de första som Jesus kallade till sig… men han är ju den som aldrig kan hålla tyst. Jesus skulle säkert inte välja en som uttrycker sig så klumpigt som han.

Jag leker lite med vad som kan ha hänt men vid det här laget hade det gått så långt att lärjungarna hade börjat dividera sinsemellan om vem som kunde tänkas vara störst och nu när barnen kommer fram till Jesus så använder han den här situationen för att lära dom något om det här.

2. Andra skälet till att jag tror att detta är vad Jesus menar är att I Matteusevangeliet där det finns en liknande återberättelse om Jesus och barn säger Jesus att ”de som gör sig själva små, som det här barnet, är störst.”
3. På Arameiska som Jesus talade är ordet för barn och tjänare samma sak vilket också har lett mig tro att Jesus leker med orden här i sin undervisning. För att lära lärjungarna om riktig storhet tar han in ett barn som exempel, när sedan Jakob och Johannes ett kapitel senare kommer och frågar eller snarare säger till Jesus att de vill ha hedersplatserna till höger och vänster om Jesus när han blir kung, säger Jesus ”Den som vill vara stor bland er ska vara den andres tjänare och den som vill vara den förste bland er ska vara allas slav.

Är ni med på att Jesus på det här sättet använder sig an olika bilder för att lära sina lärjungar om ödmjukhet och vad riktig storhet är?

Ta emot Guds Rike som ett barn
Markus lägger till ytterligare en dimension till det här att vi ska göra oss betydelselösa som barnen och det är att han säger att vi ska ta emot Guds rike som ett barn…

Jag sa till er tidigare att jag har en tendens att tänka och grubbla över saker… Ända sedan jag kom till Australien och började studera Bibeln med en sådan intensitet och insåg att hur mycket Gud bryr sig om människor som lider och svälter i vår värld och hur mycket lidande och svält det faktiskt finns runt om oss i vår värld så började jag göra listor över anpassningar som jag ville göra i mitt liv för att leva på ett sätt så att jag kunde ge bort mer pengar osv. Det här gick så långt att jag började tänka att om jag inte fick alla de här sakerna på plats i mitt liv så var jag inte en del av Guds rike, jag var ingen riktig kristen… Här när Jesus tar barnen som exempel på hur man tar emot Guds Rike ser vi tydligt att det inte är så det fungerar, det handlar absolut inte om att lyckas bocka av en checklista, och tack Gode Gud för det.

Ni kommer ihåg hur barnen tog emot packeten här tidigare. De fungerar inte riktigt som vi vuxna gör ibland…. När ett barn tar emot en gåva av det här slaget finns det ingen kalkylering med i deras mottagande, att om jag gör det här eller det här så har jag på något sätt förtjänat gåvan, de känner inte att de på så sätt behöver kontrollera gåvan som ges… de fungerar inte som vi… vi kan tendera att bli misstänksamma när vi får något för vi vet, att om någon kommer fram till oss på stan och vill ge oss en blomma så kommer de vilja ha pengar för den…

Så när Gud kommer och vill ge oss saker så är det lätt att vi tänker likadant. Om vi då gör en lista av saker som vi utför och tror att vi på så sätt får tillgång till hans rike så missar vi hela poängen… Därför om vi låter barnen runt omkring oss påminna oss om hur man på ett enkelt och ödmjukt sätt tar emot, så kanske vi kan undvika fallgropar som vi annars skulle trillat i.

1800-tals politikern
Det finns en berättelse om en 1800-tals politiker som hette Charles Francis Adams som hade för vana att föra dagbok. Det råkade vara så att detta var en vana som hade smittat av sig på hans son. En dag så hade pappan tagit med sonen ut på en fisketur som varade större delen av dagen. Pappan, politikern, hade sedan skrivit in händelsen i dagboken: ”tog ut min son och fiskade-med andra ord, en helt bortkastad dag”. Sonens inlägg såg annorlunda ut… Han hade skrivit att ”idag var pappa och jag ute och fiskade, det var det bästa jag någonsin varit med om.”

Det är en fantastisk förmån att få vara del av en gemenskap där det finns människor av olika åldrar, från olika bakgrund, olika kulturer osv. Vi som är vuxna kan ibland behöva se något från ett barns perspektiv, som vi såg i texten som vi tittat på idag, vi som är yngre kan lära oss massa om vi lyssnar på de som är äldre, de har en massa livserfarenheter och visdom med sig i sin ryggsäck… vi som är uppvuxna i Sverige kan lära från någon som kommer från något annat land där man kan se saker på ett helt annat sätt.

Vi kan se det här med olikheter eller olika åldrar som ett problem, vi gillar olika musik, barn har en tendens att låta osv. Eller så kan vi se det som den förmån som Gud avsåg att det skulle vara och ta till oss det som han vill lära oss genom varandra.

X