Att urskilja kroppen, l Kor 10:14-11:34

Kyrkan är en plats för ”hemspråksundervisning”.

Vi får hjälp att förstå och identifiera Gud, genom Ordet och genom bönen och genom samtalet och genom att tillsammans få gestalta Gud.

Andligheten – liksom Gud- finns överallt, men i församlingen får Gud ett ansikte i Jesus och i varandra. Gud som ett mysterium blir en personlighet att få relatera till.

Tre-enigheten blir ett sätt att benämna Gud i Fader, Son och Ande och också spegla vår tredimensionella tillvaro i kropp, själ och ande.

Mångfalden blir inget hot mot enheten utan är snarare en förutsättning för densamme.

De sakramentala drag som kyrkan ideligen övar på – i vår situation dop och nattvard – speglar detta, och är en sorts gudomlig pedagogik som får oss att kunna vara delaktiga i det som vi inte kan förstå eller omfatta.

Dessa konkreta redskap hjälper oss att få en balans i yttringarna mellan individualitet och kollektiv, som lätt kan bli två ytterligheter…

Andlighet utanför kyrkan (ärligt talat innanför också ibland) tenderar att handla om ”mig”, ”jag”, ”mitt” och att stanna därvid. Vi ser en framväxande privatreligiositet , som blir rätt så osynlig mitt i vår sekulariserade tid.

Kyrkans primära uppgift är att gestalta en gemensam tro och andlighet, från ”jag” till ett ”vi”, från ”mitt” och ”mina” till ”vårt” och ”oss”. En gemenskap växer fram, där vi kan dela erfarenheter, och där mångfalden inte utgör något hot, om vi nu inte vill framtvinga det vi har upplevt exakt på de andra…

Tabernakelmodellen i Gamla Testamentet med det allra heligaste, det heliga och förgårdarna ger en bild av hur våra olika förgårdar/mötesplatser leder oss in i ”min Guds relation” och ”vår gemensamma Gudsrelation” .

Dopet t ex handlar om ett handlande med individen som leder oss in i kollektivet Guds församling. Vi dör från ett beteende som handlat om oss själva för att övergå in i Kristi kropp, från ensamhet till delaktighet.

Nattvarden pekar på samma fenomen, från början är det ett bröd – en enhet som bryts ner i småpartiklar och där Jesus – som livets bröd – går in i detta nedbrytande för att kliva in i den allra oheligaste splittringen och genom sin död och uppståndelse skapa förutsättningar för ett nytt människosläkte – Guds folket.

En ekvation kan se ut så här: (Kristus + jag) x de andra = ekklesia

(de församlade = församlingen)

”Vi” = jag + du + den andre, församlingen öppnar för en inklusivitet – icke av denna världen

Kristen tro handlar därför om en inövning och en utövning av kristen tro, därför upprepar vi nattvarden gång efter gång, att ”minnas” genom den praktiska upprepningen vi tillsammans gör.

Och det sakramentala draget är inte i första hand att vi gör allting likadant varje gång, utan att vi varje gång vi gör det får en uppmuntran att förverkliga detta i våra egna vardagliga liv.

”Så ofta ni gör detta…”

Till den första kristna församlingen hörde brödrasammankomster – både för män och kvinnor, dessa hörde till gudstjänsten och bestod av en måltid som avslutades med nattvarden. Till den gemensamma måltiden medförde var och en ur sitt förråd, för att sedan fördelas bland alla.

Hos församlingen i Korint hade detta skett att var och en behöll för sig själv det de tagit med sig och man grupperade sig i kotterier, styrda av ekonomiska faktorer.

När Paulus talar om att fira nattvarden på ett ovärdigt sätt så handlar det alltså här främst om att ”göra skillnad mellan människor”…, inte känslan av ovärdighet som kan komma över oss alla, och som egentligen är ett gott tecken på att man är ”värdig”…

Vad menar Paulus när han skriver i 1 Kor 11:29 att ”den som äter och dricker utan att tänka på vems kropp det gäller (=att urskilja kroppen), han äter och dricker en dom över sig”

  1. Genom måltiden går vi på upptäcktsfärd, vi upptäcker Kristi kropp, vi upptäcker att vi tillhör varandra, vi ser Kristus i varandra
  2. Kan man utläsa att varje måltid skulle vara en Herrens måltid ?

Herrens måltid blir då inte bara en liten religiös del utan genomtränger hela livet! Allt blir heligt genom denna heliga handling, inte genom vidskeplighet eller magi utan att genom trons öga upptäcka Gud överallt och bland alla.

I Herrens Heliga Måltid så bröts alla sociala och politiska gränsdragningar.

Den man åt tillsammans med var man på samma nivå med.

Här satt slaven och dess ägare vid samma bord. Genom att äta tillsammans på detta revolutionerande sätt, så föregrips Guds framtid i det Messianska riket. Att ”bryta brödet” betyder i konsekvens att dela det dagliga behovet av mat och att öva att dela vardagen med varandra.

Vad det kan betyda för oss idag kan vi ju stilla fundera över.

Det kan lätt bli ytterligare ett måste – men se det istället som ett nytt avstamp för ett engagemang och ansvarighet som är vår kallelse in i denna världen.

Det skulle lätt kunna bli att vi dömde varandra utifrån det vi ser, men observera att när den personliga ansvarigheten nämns i 1 Kor 11:28 så står det att ”var och en prövar sig själv”– inte att ”vi skall pröva varandra”.

lennarth 090906

X