Reflekterande veckobrevsläsare!

Ett av de ordstäv som min pappa brukade citera var :”Hämnden är ljuv” sa bonden och spottade på grannens gris.
Kom att tänka på det när jag läste en artikel i söndagens Helsingborgs Dagblad om den bitterljuva hämnden.
Hämnden, ett ständigt återkommande tema i våra liv.
På nytt aktualiserad genom bilderna på den dödade Gadaffis ansikte och reaktionerna kring detta.
Men också ständigt aktualiserad i våra egna liv när vi tycker vi blir misstolkade, missförstådda eller utsatta för orättvisor och övergrepp.
Då dyker tanken på hämnd upp, ”dom skall minsann få…”
Vi kan reagera med att nonchalera personen eller genom att mer eller mindre aggressivt reagera gentemot förövaren.
Allt för att försöka skapa en mera rättvis balans genom att ”ge igen”, ”lära någon en läxa” eller för att rädda vår heder.
Det som är intressant med forskningen av känslor kring dessa tankar och handlingar är att ingen mår särskilt bra efter att ha utfört hämnden. Möjligtvis under planeringen av själva hämndhandlingen kunde man registrera lyckokänsla och under själva handlingen – men det var korta sessioner av lycka. Efteråt mådde man bara dåligt.
Det visar sig att i stället för att lindra, så odlar hämndgärningen den sårade känslan, tankar och känslor ältas i vårt inre och håller såren öppna.
Framförallt så blir vi aldrig stolta över vad vår hämnd har åstadkommit, det medföljer alltid en dålig eftersmak.
I bergspredikan i Nya Testamentet så säger Jesus några mycket utmanande sanningar för att vi skall kunna få ett gott liv.
Bland annat så talar han om att ”gå den andra milen”.
Vad menade han?
Vid denna tid så var det fullt lagligt för de romerska soldaterna att kräva av en invånare i det ockuperade Palestina att bära hans packning en romersk mil (cirka 1500 meter).
Tvånget skapade en obalans som spädde på hat och hämndbegär, tänk vilken frustration det innebar att tvingas släpa någon annans börda, som dessutom var en fiende och förtryckare.
Men om den som burit packningen en mil med glimten i ögat säger att ”Jag kan bära din packning en mil till” så förändrades maktbalansen radikalt.
Den soldat som tvingade någon att bära packningen en längre sträcka riskerade att bli straffad.
Vi kan föreställa oss den absurda situationen hur en soldat traskar efter och vädjar “Åh, kom igen, ge mig tillbaka min packning…”
Plötsligt är den som var i underläge den som bestämmer förutsättningarna, och om soldaten godtar denna minst sagt överraskande begäran, så blir förhållandet mellan dem jämbördigt och förutsättningar för ett gott samtal finns.
Under det samtalet kan förhoppningsvis tankar och känslor tydliggöras konstruktivt i stället för att ältas till döds.
Frivilligheten att lämna orättvisan bakom sig skapar handlingar med god eftersmak.
Du hittar sammanhanget i Matteus evangelium kapitel 5 vers 41.

En vecka med god eftersmak önskar pastor nilsson

Ps Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan.se

X