Tema: Jesus skapar tro…

Matteus 8:5-13

Berättelsen om officeren som trodde på Jesu ord är en utmaning för oss att upptäcka att det är inte bara dem som vi tror som tror, utan att det finns människor som vi inte räknar med som tror, men som kanske är mera troende än vad vi  själva är.

Det är alltför lätt att utesluta, utestänga, exkludera…se 2 Kor 5:16 beroende på hur vi ser på varandra, vilken utgångspunkt vi har…

Och genom att vi gör det, så stänger vi också människors möjligheter att öppna sig,

att våga berätta vad som tynger…

Vågar jag säga som det är, eller skall jag försöka berätta det som jag tror att de  andra vill höra…?

Jag har funderat kring vad var det som drog människor till Jesus…varför fanns denna atmosfär kring honom…? Han hade inget PR-jippo omkring sig, inget visitkort med ”Healer” som yrke

Ibland möter jag människor som funderar kring sin kallelse…och  jag försöker fokusera på två fält:

1. Det du bär på inombords, det du brinner för, det du somnar till på kvällen och vaknar till på morgonen, en identitet…
2. Vad är det människor hejdar dig för? Vad söker dom dig för? Hur ser frågorna ut, vad händer under samtalets gång, vilket mellanrum finns för att den som du möter skall våga föra fram sin saknad/längtan…

Någon har sagt att i ett gott möte så är var och en ansvarig till 100% för det man säger, men ändå är det bara 40% från var och en som är fyllda, resterande 20%  är det tomma mellanrummet där tillit, nyfikenhet, tro kan uppstå. En öppenhet

Tomrummet är det som vi kan låta fyllas av innehåll, men det måste få lov att vara tomrum först…

Gud är inklusiv, han innesluter, han är uteslutande inneslutande (!), välkomnar och möter dem som vill bli bemötta, alla som längtar…Gud ser  inga gränser, Jakob, som barnkyrkan tar upp idag är ju egentligen ingen snäll söndagsskolberättelse, det är berättelsen om en fifflare, en lurendrejare, jag skulle aldrig ha köpt en bil av Jakob och hade jag tagit honom i hand så hade jag räknat fingrarna  efteråt… Men han fick vara med och blev t o m erkänd av Gud själv som ”Jag är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”

Jesus vandrar på alla stigar som finns, möter alla människor som vill bli mötta.

Varenda en som Jesus möter kvalar in på att ha misslyckats på ett eller annat sätt.. Matt 10:35ff

Nils Ferlin:

Det var bara tokar och dårar
som lyssnade på dig först.
Det var slavar och skökor och ogärningsmän
men då var ditt rike som störst.

Det var bara enkla själar
och själar på undantag.
Sen byggdes det katedraler
och kyrkor av alla de slag.

Och påvar det kom och präster
som tvistade om vart ord
du fällt på din korta vandring
på denna bullrande jord.

Men tokar det var och dårar
som lyssnade på dig först.
Det var innan ditt rike blev kartlagt
och då var ditt rike störst.

Tron är dock inte självklar, därför behövs människor/sammanhang runt omkring oss som uppmuntrar oss till tro, utan att tron blir ytterligare en börda. Det är en väldig skillnad mellan att någon säger till oss

”Va´ du är hopplös…”  eller

”Du måste/borde tro mera…”eller

”Välkommen att vara med…”

Ord är smittosamma, de bär med sig en atmosfär…

Det finns en enkelhet i den här berättelsen, men det finns också flera intressanta moment

1. Att en romersk officer närmar sig en judisk rabbin, ovanligt… …

Mycket av livet handlar om att ta sig över höga och långa trösklar, sociala såväl som kulturella, men när behovet blir tillräckligt stort, då vågar man ta klivet…

2. Jesus verkar inte bli speciellt exalterad, blir inte kaxig ”kolla vem som vill ha min hjälp”, han springer inte iväg för att göra ett under, han ställer frågan ”Vad vill du att jag skall göra..skall jag komma och bota honom eller…”och det är då som

3. storheten hos den romerske officeren visar sig…han vet sin plats, han vill inte kräva något hembesök, men han ber om ett ord…

Rövaren på korset bad om en tanke och fick ett himmelrike,

den romerske officeren bad om ett ord

4. och undret sker i det ögonblicket som Jesus säger dessa ord…

Det här kan få oss att bli uppmuntrade och det kan också slå ned vårt mod, ”ja, så har jag aldrig varit med om…jag har nog för dålig tro” alternativt att vi blir  mera nyfikna på denna gåtfullhet som kallas för tro…att vilja vara förmedlare av trons atmosfär/ ord till vår omgivning…”

Tron är en rörelse

J Fowler har sju stadier på trons väg

1. Grundläggande tro, tillit, kärlek växer fram

2. Den intuitiva, projektiva tron, blandning av fantasi och verklighet

3. Den mytiska bokstavliga tron, där ”jag”står i centrum, äger sanningen och inte får ifrågasättas, svart eller vitt

4. Den förenande konventionella tron, där vi är med utan att ifrågasätta

5. Den egna genomtänkta tron, där man får göra egna försök, där den egna identiteten växer fram och inte hotas av andras identiteter (annorlunda är inte lika med fel)

6. Den sammanbindande tron. Som orkar med livets paradoxer, att tron får prövas av livet, vi läser t ex bibeln för att bearbeta våra egna liv-inte för att få fram ”sanningen”

7. Den allomfattande totala tron, som bakom paradoxer funnit enheten, ett tillvarons ”vara”, där man lämnat sitt eget centrum och lever för andra, en ”vilande tro i rörelse”

Tron integreras som en del av livet, utsätts för törnar

Detta sökande sker i mellanrummet mellan mig och Gud, att ge Gud plats att verka i hela tomrummet …att slappna av…att kunna ta emot… att stå där med tomma händer..

Berättelserna i vår Bibel är samlade för att ge oss tro och mod och tröst och evangelierna handlar om Jesus som i alla svåra situationer kommer med ett ord som befriar, förlöser, förändrar.

Tro har med tillit att göra…

Donald Eidie, metodistpastor på Irland, med en ryggskada som gör det omöjligt att ha en tjänst, som jag mötte på Vinterkonferensen 2011 och som jag fick ett mail från i går:

“Jag är så glad att vårt  fokus inte var bara på försvagning utan hellre på vår gemensamma upplevelse av mänsklig skörhet och hur den kan bli kontexten för förvandling. Hur behålla påskalammets mysterium, Jesu offer, döende och uppståndelse som hjärtat av den nya kyrkans skapelse? Hur forma församlingar där vi är starka nog att föra fram vår svaghet, tillräckligt öppna att föra fram våra olika erfarenheter av smärta och tillräckligt hoppfulla att upptäcka att allt detta kan också bli förvandlande gåvor?”

Låt oss vara med att sprida trons atmosfär i vår omgivning…

lennarth 120122