Reflekterande veckobrevsläsare

I berättelsen i Nya Testamentet om Jesu födelse berättas om vise män som kom till Jesusbarnet med gåvor i form av guld, rökelse och myrra.
Men en legend säger att det var tänkt att en fjärde man – Artaban- skulle slagit följe med dem.

Trots att han var fattig så var hans present till den nyfödde kungen ett smycke med tre dyrbara juveler.
På väg mot den uppgjorda mötesplatsen i öknen såg Artaban en nödställd man vid vägkanten som hade blivit rånad och slagen.
Han tog med sig mannen tillbaka till det värdshus han passerat flera timmar tidigare. För att kunna betala för mat, vård och uppehälle för den slagne mannen bröt han loss en av juvelerna från smycket som betalning.
Dagen därpå återupptog han sin resa mot mötesplatsen och när han kom fram dit hade de tre andra redan brutit upp för att fortsätta sin resa.
Genom att fråga sig fram så följde han sina kamraters väg, men när han väl var framme i Betlehem var de redan avresta, och staden var i oro.
Artaban träffade en ung mor som berättade att familjen han sökte efter redan hade gett sig av i skräck och flytt mot Egypten och hon själv fruktade sin sons liv. Medan de pratade med varandra kom soldater och skulle ta pojken ifrån henne. För att rädda pojken gav Artaban den andra juvelen till soldaterna och pojkens liv skonades.
Trots detta var han ändå fast besluten att hylla den nyfödda kungen och tidigt nästa morgon fortsatte han sin färd mot Egypten. Väl framme visste ingen någonting om flyktingfamiljen. Han fortsatte sitt letande under många år och försörjde sig genom att ta jobb på olika värdshus.
Efter trettio år av sökande kom han tillbaka Jerusalem vid påsktid, en stad som surrade av rykten om en Jesus som skulle korsfästas som straff för att han sa sig vara Guds son.
Artaban tänkte att det var för att rädda denna mannens liv han skulle använda sin tredje juvel. Han skyndade sig genom stadens fyllda gator för att hinna fram. Men medan han sprang genom vimlet mötte han en gråtande flicka. Hon berättade för honom att hon var på väg att säljas som slav för att hennes far skulle kunna betala sina skulder. Artaban kunde inte bara lämna flickan utan gav henne sin sista juvel, för att hon skulle kunna betala skulden. I samma stund skälvde marken och när han tittade upp såg han Jesus hängande på korset.

Frågan man kan fundera över är om han lyckades eller misslyckades med sin uppgift…
De tre vise männen hann fram i tid, tillbad Jesusbarnet och gav honom sina gåvor.
Den fjärde vise mannen hann inte fram och när han väl kom försent hade han inget med sig.
Om honom skulle man dock kunna säga att han tillbad Jesusbarnet genom att ge bort gåvorna där de bäst behövdes.
Kanske är det så med våra liv också.
Istället för att “tjyv-hålla” på våra gåvor till en oviss plats och tid så kan vi generöst dela med oss till dem vi möter på vår dagliga färd genom livet.

Ett givande liv önskar pastor nilsson.

Vill du ha kontakt, maila mig på pastor@slottshagskyrkan