Tema: Konsten att förlösa glädje…

Text: Ef 2:8-10, Lukas 15:8-10

Omkring Jesus flockar sig alla människor med utanförskap, som flugor kring en sockerbit. Han, som möter ”fel” människor vid ”fel” tillfällen och säger ”fel”saker.

Kapitel 15 är de förlorades kapitel, eller snarare de upphittades kapitel, det upphittade fåret, den upphittade pengen, den hemkomne sonen.

Fokus ställs på dem/det som saknas, det 100:e fåret skall hittas, det tionde myntet skall eftersökas, den förlorade sonen väntas komma hem. Gud är en Gud som söker på de mest konstiga ställen och aldrig ger upp. Fokus är så starkt ställt på det som saknas, att det som finns sätts på spel.

Så tokig är Gud i sin längtan efter att alla skall vara med.

”Förlorarna”är inte bara eftersökta, de är också bärare av en

glädje, som inte kan utlösas om de inte återfinns, glädjen finns potentiellt hos dem som ännu inte kommit ”hem”. Herden gör kalas och vill att alla grannar skall glädjas med honom, kvinnan samlar stickcaféet och fadern gör en hejdundrande fest. Den äkta och djupa glädjen förlöses när de/det förlorade kommer tillbaka. ”Det blir glädje i himmelen”, änglarna gläds, Gud gläds…

Jean Paul Sartre sa : ”Helvetet-det är de andra…”

Jesus sa: ”Himlen- det är vi alla…”

De första människorna drabbades av skam, när de klev utanför sin tillåtna zon men ville inte erkänna det…De försökte bli något annat än det de var ämnade till – ”gud”

De förlorade sin äkthet –autensitet- när de försökte fly undan sitt an-svar och kastade skulden på någon annan och återfick skulden som –just- skam

Synden  -att missa målet – handlar både om relationen till den Gud som har skapat oss, de människor som finns omkring oss, skapelsen omkring oss och oss själva, allt och alla blir skadat.

Skammen att ha gjort något som är fel utan att egentligen kunna ta reda på det/vilja ta reda på det gör något med oss, skulden handlar om vad vi har gjort, skammen handlar om vilka vi är, vi blir skamfyllda, ”skammade”, en skamkedja kan se ut så här:

Förlägen-Förvirrad-Fördummad-Förnedrad-Förtvivlad-Föraktad-Förlamad-Förintad

Skuld som flyter omkring är livsfarlig, den häftar vid, den smittar, så fort den ser en liten öppning så hugger den till, och vi värjer oss, skyddar oss, fjärmar oss för att inte bli utsatta för detta, vi längtar efter att bli befriade samtidigt som vi inte vågar  utsätta oss för befrielsen…

Skulden skapar inget handlingsutrymme/samtalsutrymme-vi går in i väggen…

Någon behöver samla upp skulden och skammen, för att sedan proportionellt hantera den.

I GT blev syndabocken lösningen…, 3 Mos 16 handlar om detta , någon som bär bort skulden, så påtaglig är den, ”inkarnerad i syndabocken…”   ”Titta där går min synd/skuld/skam”

Prästernas i GT blev dessa ”mellan-personer”,  skarvsladdar mellan den Helige och människan.

Tabernaklet i GT är ett sådant mellanrum, där Gud kunde möta sitt folk, så att de kunde bearbeta det de varit med om och ta sats för att gå vidare, bekänna och bli förlåtna/försonas för att på nytt kunna återta sin dientitet, sin avskilda funktion…

Alla föremål och alla riter hade  den Helige som Utgångspunkt och som Mål!

Med sina förgårdar kunde olika människor finna sina mellanrum för att sedan kunna väva samman sina liv – hitta sitt livs Shalom (=ett liv som vävt samman)

Och observera att riterna var knutet till fester, det var fest att försonas! Det är vi som har sekulariserat festerna till att ibland bli helt meningslösa mer än bara drickandet

 

 

 

 

 

Inne i det allra heligaste  fanns ”nådastolen”, där två keruber fällde ut sin vingar över arken. Där uppenbarade Gud sig, helig, rörlig och icke kontrollerbar. Här möttes nöd och nåd och försoning gick hand i hand med Gudskännedom och självkännedom.

I detta inre mellanrummet skedde det…Ingen såg men alla kände resultatet.

Syndabocken pekar framåt mot Jesus, som  blir syndabocken i en dubbel bemärkelse, först blir han ett med människan (inkarnation-i köttet) och sedan blir skulden och skammen ett med honom – så ett att

t o m ett kort ögonblick gör att Fadern vänder bort sitt ansikte från Sonen…”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig”  –Uppståndelsen är kvittot på att allt är förlåtet, skulden är betald

I NT pekar Jesus på att han är det allraheligaste, Joh 1:14-17, fylld av nåd och sanning,

Låt oss konstatera att när Jesus går här på jorden så praktiserar han försoning/helande av det brustna – oavsett var han möter det. Därför är det feststämning kring Jesus var han än går…

I 1 Joh 1.7 läser vi om att när vi utsätter oss för Guds avslöjande ljus, så sker en automatisk rening, jämför med bilden av att försöka att visa mörker… och den gemensamma erfarenheten av att vi misslyckats att bli de människor vi ville vara, blir i detta ljus vår starkaste grund till samhörighet-gemenskap…/försoning är att minnas det som hänt på ett annorlunda sätt/ och vi kan fira att vi är ”fullkomligt ofullkomliga”

John Burke, församlingsledare i Gateway Church, Texas preciserar några kärnbudskap: Nåd (Kom som du är), tillväxt (men förbli inte sådan) och äkthet (inga perfekta människor tillåtna)

Låt oss konstatera att vi behöver försoning på alla nivåer av våra liv.

I försoningens mellanrum sker festen…

…där ingen är ensam med sina problem

…där ingen behöver dölja sina handikapp

…där varken gamla eller unga blir isolerade eller särbehandlade

…där den ene står ut med den andre, även om man inte är överens

Mellanrummet som Jesus/Gudsriket skapar dryper av försoning

Alla människor misslyckas med sina liv, en prostituerad hade gått vilse i spelet om sexualiteten, Sackaios hade manipulerat genom sitt maktmissbruk, Sykarskvinnan hade förlorat den nära kontakten genom sina ytliga relationer med männen.

Den botfärdige rövaren bad om en tanke och fick ett paradis

Den förlorade sonen återvände tomhänt efter sitt misslyckade liv och hann aldrig be om förlåtelse innan han blir omkramad, får ringen på sitt finger och den gödda kalven serverad i knät!

Jesus blev den syndabock som gick utanför, tog all skuld för att vi skulle slippa skämmas

Han är försoningen för våra synder

”Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus: han ställde inte människorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning.” 2 Kor 5:19

Förlåtelsen låg i beredskap och väntade på dem.

Men skammen hindrade dem att nå upprättelsen

Alla andra fördömde, föraktade och stötte ut. Jesus var den ende som såg människan bakom handlingarna.

Att ta emot den andres kärlek och gåvor är vad som djupast kan lösa en annan människa ur hennes skuld. När det finns någon som vill ta emot mina gåvor är jag löst ur hjälplöshetens och ensamhetens förbannelse. Då kan livet bli helt igen. Jag hör samman med de andra, jag är en som kan ge och får ge, det är då festen uppstår

Någon har sagt att församlingen är ingen utställningshall för helgon utan ett sjukhus för syndare…

Så här kan den ”skamfilade” kyrkan se ut:

En skamskadad människa kan inte läka på egen hand. Hon behöver en gemenskap där hon slipper dö av skam, men lär sig att dö bort från sin skam. En kyrka och en andlighet värd namnet är en plats där skamfilade människor tryggt kan dö – och födas på nytt. En sådan kyrka har vunnit sin styrka genom att själv dö många dödar. Det hopp hon förmedlar bygger på hennes medlemmars gemensamma erfarenhet av en sårbarhet som kan läkas och helas. Hon är trovärdig, eftersom hon är människovärdig. Hon lever som hon lär.

Hon predikar tillgivenhetens evangelium i slitna sandaler och med valkiga nävar. Hon erbjuder en tillhörighet där människans vackraste inte behöver offras på skammens altare. Hon vandrar stilla och enkelt på den jord som sett henne födas och som fortfarande ammar henne med sina rika gåvor.

Hennes trösklar är så låga att att varje skamfilad varelse känner sig välkommen. Hennes portar är så vida att varje synd och varje syndare har plats nog att komma igenom dem för att söka förlåtelse och försoning, upprättelse och befrielse. Hennes valv är så höga att varje förkrympt tanke, känsla eller människa kan växa sig stor, stark och fullgången.”

/ur ”Skamfilad – om skammens många ansikten & längtan efter liv” av Göran Larsson/

Söker du upprättelse?

Det finns bara en församling – det är den skamfilade kyrkan, för alla oss syndare som blivit ”skammade” av livet men som inte längre vill vara  skamfyllda och stå i skamvrån, för i den skamfilade kyrkan finns ingen skamvrå, där finns ett centrum för förlåtelse, försoning, upprättelse.

Låt oss konstatera att vi är kallade att vara försoningens budbärare

Det mörka stråket innehåller förargelse, de rättfärdiga som är så tillräckligt uppfyllda av sin egen rättfärdighet, att det kvittar om det kommer fler till eller inte. Ja, egentligen blir alla andra bara störande moment i den pinsamt rättfärdiga atmosfär som omger dessa människor.. Och eftersom Guds glädje är att ständigt söka för att finna nya människor till sitt rike, så finns det en obegränsad potentiell glädje som ligger och väntar på oss.

Vad väntar vi på? Glädjen är på väg…Bed om nåden att få se människor i din omgivning som potentiella troende (många av dem tror säkert redan mer än du tror att de tror och förmodligen mer än de själva tror att de tror…)

”Ty av nåd är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Det beror inte på gärningar, ingen skall kunna berömma sig. Vi är hans verk /poem/, skapade genom Kristus Jesus till att göra de goda gärningar som Gud från början har bestämt oss till…” Ef 2:8-10

/lennarth 2013 06 16

 

X