Steg fem handlar om att konkret bryta den mer eller mindre självvalda isolering som vi byggt upp på grund av den image som skapats.
En attityd som satt etiketten antingen ”bättre-än-de flesta” eller ”sämre-än-de-flesta” på oss.
Inom den kristna tron har bekännelsen inför Gud (bön) och människor (bikt, själavårdande samtal) varit en självklar tillgång i livet.
Utan denna erfarenhet blir tron enbart något rationellt som jag kan kontrollera och ha distans till.
Inom kyrkans värld benämns en sådan person ”hycklare”, inom tolvstegsrörelsen ”torrfull”.
Med andra ord saknas tillfrisknandet.
Inom Anonyma Alkoholister/Narkomaner är sponsorerna och gruppmötena livsviktiga liksom mötet med en präst/pastor när man gör femte steget.
Sponsor är något som jag själv väljer och tillfrågar, en medvandrare som vi inbjuder till att få insyn i våra liv och därmed också ger tillåtelse att säga sanningen om oss.
AA/NA-gruppen ger oss den trygga platsen där vi kan känna oss hemma och de ärliga delningarna ger igenkännande och skapar ödmjukhet.
Dessa samlingar hette inom den frikyrkliga världen för ”vittnesbördsmöte” och fyllde samma identitetsstärkande funktion.
Ingen förstod vad han sa, men alla fattade vad han menade” sade någon leende när en ung man nervöst hade bestigit talarstolen och stammat fram vad han kände.
I biktsamtalet överlämnar jag det mest förbjudna och fördolda till en aktivt lyssnande människa med absolut tystnadsplikt.
Där vågar jag också ta emot förlåtelsen, som hjälper mig att försonas med vad som skett och få redskap att bearbeta skulden och släppa skammen.
Hade det funnits lika många ”bikt-väktare” som ”vikt-väktare” så hade våra liv varit mycket mer harmoniska.
Om vi insåg att vi är ”fullkomligt ofullkomliga” och i barmhärtighetens namn kunde lära oss leva med detta, hade vår tillvaro varit helt annorlunda.

Ett fullkomligt ofullkomligt liv önskar er medvandrare lennarth

X